Pining for the fjords

Det var länge sedan jag drog en "jag blir så arg..." (jag är alldeles för inne på mindfullnes nu för tiden) men en äldre tant hjälpte mig igår att hitta tillbaka till the fucking fury (på ett väldigt stillsamt sätt i och för sig).

Jag var hursomhelst och lyssnade på mosters julkonsert och som sig bör i kyrkan så finns det ett barn i rummet som inte är nog gammal för att ha hunnit bli kuvad så de sitter stilla och tysta i bänken. Jag tycker att det är något härligt över just detta när ett barn kan skrika så utan att bry sig om det inte skulle vara inplanerat i showen. En tant i raden framför mig höll inte alls med.
Suck på suck och arga blickar avfyrade hon åt det allmänna håll som det ljuva ljudet av livet kom ifrån. Men ack! Det hjälpte inte! För det enda hennes blick mötte där var en hånleende exilnorrlänning som njöt inte bara av konserten utan också av det ljud som förstörde den perfekta kyrkatmosfären som troligtvis bara fanns i tantamorans fantasi.