Tenniskultur
Det är inte berömmet i sig som jag har svårt för, det är mer frekvensen och det dåliga urvalet av vad vi berömmer som stör mig. Jag tror att vi på så sätt urholkar berömmets inneboende stärkande kraft.
Att vi hela tiden väntar och hoppas på en kontinuerlig bekräftelse och ett godkännande utifrån tror jag kan leda till att vi får en verkligt skev bild av vad det är vi egentligen mår bra av, vilket leder till den statusjakt som tar sig uttryck i tabloidrubriker och dylikt.
Det här går tillbaka litegrann till det jag tidigare skrivit om värderingar. Genom att verkligen tänka igenom vad vi vill uppmuntra som något eftersträvansvärt och framförallt realistiskt så kan vi med ganska enkla medel bygga någon sorts relevant elitism som inte uppmanar till det ouppnåbara eller vars enda syfte är just att skilja och värdera människor.
(förstod jag ens själv det där?)
För den som har lite att göra en lördagskväll så går det ett program på kunskapskanalen ikväll kl. 22.00 som utgår ifrån Alain De-Bottons bok "Statusstress".
Är det inte snarare för
l i t e
beröm??
Eller är det skillnad mellan de nordliga och sydliga breddgraderna utav vårat land, med fler jantelag uppe i norr?
Jag var troligtvis lite otydlig. Det är alldeles för mycket OREFLEKTERAT beröm och det tror jag absolut inte skiljer sig i breddgraderna. Och att vi blir mer och mer beroende av detta kosmetiska beröm tycker jag är oerhört tydligt vilket man också kan se i "fjortiskulturen", om man kan prata
om något sådant.
Tja bror. Måste få protestera lite granna. Trots att jag inte sett det där programmet (missade det med en halvtimme)ifrågasrätta ditt påstående att "vi hela tiden måste berömma och applodera saker". Fel,Fel,Fel. Eller nej det är kanske inte fel, (vad är fel egentligen?) men jag kan inte hålla med dej. Tycker snarare att det är extrem torka på det området. Och vad menar du egentligen med "fjortiskulturen", menar att man berömmer ytan i stället för "insidan"?
Huvudet på spiken syster!
för ytligt och för frekvent
