Pining for the fjords

I natt jag drömde.

Jag drömde att jag låg med stora människor.

Jim.
Honóre.
Oscar.
Marcel.
Edith.
Max.
Frédéric.
Gertrude.

Men mest av allt med Pierre.
Den yngre alltså.

När jag vaknade insåg jag att döden kan vänta.

Ohållbart? Ja.
Oklart? Absolut.
Oundvikligt? Troligtvis.

"The Circus-Circus is what the whole hep world would be doing on Saturday night if the Nazis had won the war. This is the Sixth Reich"  
- Hunter S. Thompson, (Fear and Loathing in Las Vegas)

Gonzo hade både rätt och fel.

Stupfulla tjejer som ältar sina helt uppenbart uppfuckade relationer där de kontinuerligt och påfallande utnyttjas av svin endast för att gripa till flykten genom att sjunga med i någon ringsignal. Vem vill konfronteras med att den jävlighet man fostrats till att tro på; fritt val, eget ansvar, konstruktionen av individens lycka, är en del av den diaboliska aversion man har mot att erkänna det som smärtar? "Come closer, Cara Cara mia."

Killar som skryter över nämda uttnytjande, stoltserar med dem och hoppas desperat att de kan fylla det stora tomrummet som annars bara härbärgeras av substanser, vånda och den obegripliga förnimmelsen av vilsenhet. Anfall är bästa försvaret och när man inget förstår har man många fiender.

Barn nedsläppta i ett hopplöst hav av rättfärdigat vuxet oansvar som lovar dem en framtid byggd på den lösa grund av förväntningar deras föräldrar håglöst harvar i sanden. Det aparta verkar gängse när vi inte längre talar med varandra.

Bussarna går alltid i tid.
Jag menar att Nazisterna ändå vann.

Idag hänger jag på regeringen.se och läser om ungdomars stress och psykiska ohälsa, ofta kopplat till individualisering, differentiering och modernisering. Oerhört mycket intressant och gratis läsning finns att hämta här.

Våra problem går till stor del att koppla till alkohol, för mycket frihet och höga förväntningar. Kul att den borgerliga "alliansen" uppmärksammat detta och bygger hela sin politik på denna oheliga trio. Jätteroligt också att "vänster"blocket rör sig mer åt detta håll. Kul initiativ!
Men ärligt talat är det här inte roligt på något sätt.

Hela samhället befinner sig i en masspsykos där sjukdomsinsikten sträcker sig till att titta på välgörenhetsgalor, på sin höjd ringa in hundringen som gör att man har en chans på Volvo S70:n och tänka att man gjort sitt. Vi tror att hållbar utveckling betyder att orka se femminutersinslagen om barnbyar i Sudan för att sedan bli underhållen i en kvart innan man orkar med nästa hjärtskärande men avlägsna segment. Man måste ju ha roligt för att orka med allt elände!

Det stämmer att det är svårt att leva i ständig själslig misär men det riktiga eländet är att vi inte alls förstår oss på detta elände vilket gör oss till nöjespundare. Det är väldigt få saker vi förstår oss på vilket lämnar oss med en massa obehagliga företeelser som bara verkar hända. Lägg därtill paradigmen att var och en är sin egen lyckas smed så har vi ett utmärkt recept för ett skuldbeläggande kontrollverktyg. Har du inte tappat de där extrakilona än? Köp en bok och börja med Atkins! Har du blivit varslad? Ryck upp dig och starta eget! Sjuk? Allvarligt... det har du bara fått för dig!
Skitenkelt!

 Att vi ibland överväldigas av alla de här genuint svårbegripliga sakerna vi saknar förutsättningar att förstå känns inte som en särskillt konstigt reaktion. Men hur förväntas vi resa oss mot en fiende som inte går att förstå. Hur ska en bakbunden, fastgjuten och ögondbindelsutrustad David kunna resa sig mot Goliat. Är det konstigt att vi blir offer? Det är meningen, men det är svårt att förstå. Jag menar, vem vill inte ha frihet, alkohol och höga förväntningar?

Det är inte meningen att det ska vara roligt hela tiden.
Begrips?

Ibland kan det vara outsägligt härligt att fånga något flyktigt i datorn.
Att tämja det vilda och förankra det bland ettorna och nollornas rigida rader.
Andra gånger är det bara skit.

Som ett tilläg till mitt förra inlägg vill jag säga att vi har det alldeles för roligt idag.
T.ex. vi underhålls idag kontinuerligt och det tråkiga (när det väl kommer) drabbar oss då mycket hårdare genom att vi inte känner igen tristessen för vad den är och då medicinerar vi hellre bort symptomen som ju faktiskt är fullt friska...

...bara så ni vet...

Under det senaste läsåret har det allt mer gått upp för mig att vi ofta missbrukar ordet "balans".
Vi talar ofta om en balans mellan aktivitet och vila, det är dock inte en balans som man egentligen syftar på.
När vi pratar om den balans vi strävar mot i livet så antyder detta ofta att vi ska uppnå ett statiskt tillstånd av jämvikt där livet plötsligt blir fabulous och vi kan avnjuta saftiga druvor i evinnerlig tid.
Jag vill påstå att balanstillstånd inte är det som gör livet fabulous...

Jag menar att det är samspelet mellan livets olika krafter som gör att vi överhuvudtaget vågar föreställa oss det fabulösa tillståndet.  De oförutsägbara vågorna och vågdalarna som livet utgör är det som tillåter oss att växa och finna glädje.

Jag tror att drömmen om balans dämpar vår uppskattning för förändring, nyanser och dynamik i livet.

Att det ligger något i talesättet  "du måste ha tråkigt för att för att kunna ha roligt" är det inget tu tal om, men vad vi ofta glömmer bort är att det kanske inte är just de extrema formerna av tillvaron som är det viktiga utan allt där emellan. Samspelet, skiftningarna och dynamiken är det håller oss vid liv.

Att dela upp livet i toppar, dalar och balans däremellan förminskar vår tid på jorden i den mening att livet vakuumförpackas på olika nivåer.

Sluta balansera och flyt med vågorna...

När jag kommer hem efter en lång dag i gruvan så finns det inget som är så skönt som att , i meditativt syfte, ta av sig byxorna.
De som känner mig vet att jeans är något av det bästa jag vet, att tvingas vara långt bort från ett stycke denim under en längre tid är något jag får magsår av. De personer som vet att jag reagerar på detta sätt vet därför också att ovan nämnda meditationsritual onekligen är av heroiska proportioner.
Att efter en hård dags slit få ta av sig sig sin skyddande denimskrud som håller en säker från världens alla hemskheter är för mig att komma hem.
Här är jag sårbar och blottad, hemma och hel.
De människor som ser mig i kalsonger är mina fränder och bundsförvanter, dem kan jag lita på...
Sån är jag.

Saker är oftast bäst i teorin.
Saker blir ofta grå och tråkiga i praktiken.
Därför är det skönt de gånger man faktiskt kan inse att man längtar (läs: pining)och bara njuta av det.
Ibland suger det dock.

Exempel på saker som är bättre i teorin:

• Godis
• Skrovmål
• En del människor
• Resor

Med insikten om vad mitt mål, för att inte säga purpose, är (se föregående inlägg) så drabbades jag av en enorm tomhet inför det faktum att det är ett tag dit.
Det känns dock väldigt hanterbart, på ett bra sätt, och jag kan faktiskt t.o.m. känna att jag kan avnjuta den här tomheten.

Ju mer jag skriver inser jag att det kanske inte är ett tomrum per se, utan hellre är just att det fyllt ett tomrum. Det är en, dröm eller ett mål som känns realistiskt och meningsfullt och det gör att jag har tappat det relativa vakum jag tidigare upplevde i fråga om mening och driv.


Tillsynes så banalt men ändå så basalt...

Är det här stress?



Kanske inte själva lotten i sig är en stress men vad den representerar är en definitiv stress i mina ögon. Varför det då? Jo, trisslotten talar först och främst om för oss att det finns en dröm, något fint som går att uppnå och det här fina det är att vara rik. För det andra så säger den här trisslotten "plötsligt händer det", det kan alltså hända dig.
När som helst kan det hända dig.
DU kan bli rik och det vore jättefint och DU kommer leva lycklig resten av DINA dagar.
Vilket pucko vill inte vara rik och lycklig? Trisslotten säger ju åt oss att vi vill det. Men vänta ett tag. När sa jag att jag behöver vara rik för att bli lycklig? Och vem sa att jag kommer fortsätta vara lycklig när jag blivit rik?

Även fast jag vet om det här, även fast jag här talar om det kommer jag troligtvis fortfarande tycka: "skulle det ändå inte vara nice att vinna 25 000 laxar i månaden i 25 år?" Troligtvis kommer jag att göra det. Jag kommer antagligen också att fortsätta tycka att jag skulle må jättebra av att köra den där fina bilen som grannen har och jag kommer förmodligen fortsätta jämföra mig med alla andra i hela världen också.

Det är mänskligt att jämföra sig med andra och det ligger inget fel i själva jämförelsen. Det är när man värderar jämförelsen som den blir problematisk.

Min granne har en mycket finare bil än mig.
Det räcker inte med att min granne har en fin bil hon har också en finare bil än mig. Problemet är att det inte bara är min granne som har en finare bil än mig, Brad Pitt har flera bilar som är finare än min sketna Volvo. Okej, okej vänta nu ett tag. Varför ska jag hålla på och jämföra mig med Brad Pitt nu? Jamen vadå? Jag är väl en fyndig kille i mina bästa år? Jag skulle väl kunna halka in på ett bananskal som Brad Pitt gjorde och sen skulle jag bara kunna glassa med mina pengar resten av livet?

Jag skulle kunna vinna på en trisslott och få alla de där pengarna som skulle kunna köpa mig alla de där sakerna som skulle göra mig så glad. Kunde han så kan väl jag?
Jag har sett det hända på TV.

Hur stor sannolikhet är det att jag vinner på en trisslott?

 

Det tillverkas 20 miljoner trisslotter i en serie, av dem så är ungefär 20% vinstlotter det betyder alltså att jag måste köpa ungefär fem trisslotter (rent statistiskt) för att vinna en gång. När jag vinner då? Då är det så att den här gången då jag vinner är det ungefär 97% chans att summan jag vinner är under hundra kronor.

Jag har alltså en chans på fem att vinna under hundra kronor, sannolikheten att jag ska vinna mer än det här är så liten att jag inte kan räkna ut den (jag är ganska dålig på matte) men den är liten.
Men det är ju den stora vinsten jag vill ha, det är ju den jag drömmer om?

 

Hur jämför man sig mot andra? Vad får oss att alltid vilja uppåt?
Genom att jag alltid tror att jag kan klättra upp till nästa pinne så gör det också att jag hela tiden har ett driv, en stress att ta mig mot det här målet. Istället för att lära oss uppskatta de vi är och de saker vi har eldas vi hela tiden framåt mot ett mål som vi i slutändan kanske inte ens satt upp själva.

 

Målet visar sig ofta, när jag uppnått det, ha varit bäst innan jag nådde dit. TV:n som jag gick och suktade efter i ett halvår var kanske bara häftig i en vecka, de där nya byxorna jag velat ha så länge som jag köpte förra veckan är redan tråkiga.

Jag säger inte att det automatiskt är något dåligt med längtan, men frågan är: får vi ut någonting det här drivet som vi uppmuntras till hela tiden?

Den ständiga hungern efter mer gör att vi hela tiden har en liten röst som säger åt oss att vi inte kör en nog fin bil, inte är nog vältränad eller kanske till och med att vi stressar för mycket. Att stilla den här hungern blir också svårt eftersom den bara tilltar i styrka, behovet blir inte större i sig men viljan att vara mera och äga mera växer eftersom vi vill vara duktiga och ha bekräftelse för det. VI kastar mer eld på brasan i syfte att släcka den men elden växer sig bara större.

 

Jag tror att det i grund och botten handlar om att ha en tydlig bild av sig själv och att inte låta den spegelbild vi får från andra vara den enda direkta och gällande sanningen. Att fundera över vem jag är, vad jag vill och vad som är viktigt för mig är i alla fall en ingång till att värja sig ifrån den hysteri som kan finnas kring vem vi "borde" vara.

 

Vad tycker ni?

Sitter och väntar på att skägget ska mjukas upp av löddret och småfilosoferar.
Jag är ganska behagligt trött just nu och känner mig inte ovanligt stressad över något särskilt, har till och med ( i ett svagt ögonblick) tänkt att den nya veckan kanske inte behöver börja så hemskt (om bara...).
Myser

Vi lever i ett samhälle där man allt som oftast hela tiden måste applådera och berömma saker. Vi känner ett behov att hela tiden bekräfta att något är bra efter varje spelad "boll".
Det är inte berömmet i sig som jag har svårt för, det är mer frekvensen och det dåliga urvalet av vad vi berömmer som stör mig. Jag tror att vi på så sätt urholkar berömmets inneboende stärkande kraft.
 Att vi hela tiden väntar och hoppas på en kontinuerlig bekräftelse och ett godkännande utifrån tror jag kan leda till att vi får en verkligt skev bild av vad det är vi egentligen mår bra av, vilket leder till den statusjakt som tar sig uttryck i tabloidrubriker och dylikt.

Det här går tillbaka litegrann till det jag tidigare skrivit om värderingar. Genom att verkligen tänka igenom vad vi vill uppmuntra som något eftersträvansvärt och framförallt realistiskt så kan vi med ganska enkla medel bygga någon sorts relevant elitism som inte uppmanar till det ouppnåbara eller vars enda syfte är just att skilja och värdera människor.

(förstod jag ens själv det där?)


För den som har lite att göra en lördagskväll så går det ett program på kunskapskanalen ikväll kl. 22.00 som utgår ifrån Alain De-Bottons bok "Statusstress".

Såg just på ABC nyheterna ett reportage om anhöriga som efter 65 år fått komma till platsen där en sovjetisk ubåt sänktes av en finsk dito (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_242763.svd).
I reportaget berättade en man om hur han tagit med sig jord från sin mors grav för att kasta det i havet på den plats där hans far dött för 65 år sedan, mannen skulle också ta med sig vatten från den här platsen för att hälla det över moderns grav.
Jag tycker att den här mannen på ett mycket vackert sätt illustrerade det väldigt simpla men ack så bortträngda mänskliga behovet av att skapa någon sorts samband där det inte kan tyckas finnas något. Alla skapar vi våra egna samband och den här mannen gjorde det genom att föra samman små små symboliska bitar av sina föräldrar.

Med tidens gång får man mycket perspektiv på saker. Saker som upplevdes som mycket svartvita (utan att prata i termer av bra och dåligt) när man väl var mitt uppe i dem färgas av tiden och saker kastas i ett nytt ljus. I min mening är detta något positivt...

Jag tror också att i takt med att man lär sig att färglägga sin bakgrund också får en bättre förståelse för nuet, vilket gör att man kanske lättare ser nyanser i vardagen.

Jag tror att folk i allmänhet värderar saker och ting i alldeles för stor utsträckning, och då menar jag inte bara på ett "idol-plan" utan också på mer allmänmänsklig nivå. Idolmentaliteten gör att vi värderar och sätter upp orealistiska bilder och krav på kärleken, jobbet, fritiden och livet i allmänhet.
Missförstå mig rätt, jag tycker absolut att människor ska ta sig tid att tänka igenom sin allmänna livssituation och hur denna påverkar vårt mående och vår person. Jag tror dock att människor alltmer utvecklar en prestationsinriktad och kall syn på världen och livet som gör att man kommer längre och längre bort från att kunna leva i någon sorts harmoni.
Ett utmärkt exempel på detta kan man tydligt se i den västerländska romantiseringen av romantik och kärlek som tog ett stadigt tag om det allmänna medvetandet under (surprise) romantiken. När man idag matas med kärlekshistorier a´la Julia Roberts eller dylik, så tror jag att man på ett eller annat sätt utvecklar en dysfunktionell syn på förhållanden. Än en gång, missförstå mig rätt, det är inte så att jag tycker att den idealiserade bild av relationer som filmmakarna målar upp är ful, för det är ju det som är poängen... den är alldeles för vacker för att den någonsin ska kunna infinna sig i den (i folkmun) "grå" vardagen, vilket oundvikligen gör att vi förr eller senare, på ett eller annat sätt tar skada av den vackra tavla som målats i vår hjärnas referensavdelning...

Efter en intensiv visit i norr är jag nu tillbaka i söder. Väldigt mycket både och men nu fokuserar jag på att slå mig in i någon sorts veckorutin igen (samtidigt som jag laddar för Feistkonsert imorgon).

Igårkväll utsattes jag några korta minuter för den horribla filmatiseringen av "Fantomen på Operan". Filmen slog sig direkt in på topplistan av för de mest pretentiösa och platta filmer jag har utsatts för. Jag kom då plötsligt ihåg att min gode vän Sebastian ovetandes hade gått och sett monstrositeten på bio. Jag förstod inte vid den tidpunkten vad han hade gått igenom men jag började igår förstå vidden av det han berättade för mig. Att först betala ca 80 spänn för att sedan sitta stilla och lida i ca 2 timmar är inget för de svaghjärtade! Sebastian I salute you!

Barndomar kan vara alltmämnt crazy på många sätt men det finns en viktig grej som avgör vilken sorts barndom man hade. Antingen förekom Super Mario ganska frekvent eller så gjorde han inte det. Jag har inte riktigt kommit fram till vad det här leder till men jag är övertygad om att det är mer eller mindre ödesavgörande...




Fortsättning följer...