Idolmentalitet
Missförstå mig rätt, jag tycker absolut att människor ska ta sig tid att tänka igenom sin allmänna livssituation och hur denna påverkar vårt mående och vår person. Jag tror dock att människor alltmer utvecklar en prestationsinriktad och kall syn på världen och livet som gör att man kommer längre och längre bort från att kunna leva i någon sorts harmoni.
Ett utmärkt exempel på detta kan man tydligt se i den västerländska romantiseringen av romantik och kärlek som tog ett stadigt tag om det allmänna medvetandet under (surprise) romantiken. När man idag matas med kärlekshistorier a´la Julia Roberts eller dylik, så tror jag att man på ett eller annat sätt utvecklar en dysfunktionell syn på förhållanden. Än en gång, missförstå mig rätt, det är inte så att jag tycker att den idealiserade bild av relationer som filmmakarna målar upp är ful, för det är ju det som är poängen... den är alldeles för vacker för att den någonsin ska kunna infinna sig i den (i folkmun) "grå" vardagen, vilket oundvikligen gör att vi förr eller senare, på ett eller annat sätt tar skada av den vackra tavla som målats i vår hjärnas referensavdelning...
Jag har längen hävdat att jämföresle är roten till allt ont, kanske en generalisering men dock bra :)
Tack för ett lysande inlägg, tror att jag kommer att sno ett citat som berika mitt språkbruk omkring mentala kartor ...
äsch.. du är bara bitter för att DU aldrig får hångla med julia roberts!
nä, allvarligt talat. du har en poäng. både vad gäller den allmänna "lyckomaximeringen" (jag gillar det uttrycket!) och den mer direkt riktad mot förhållanden. hollywoodkaraktärer är omänskliga. jag är övertygad om att det finns en massa härliga verkliga element som de missar i sina perfekt koreograferade kärlekshistorier. (eller jag vill tro det i alla fall)
- har du förresten tänkt på den hemska romantiseringen kring olycklig kärlek som förekommer i sagda mastodontindustris filmer? det är inte det minsta vackert eller romantiskt att vara olyckligt kär, men på nåt sätt får de till det ändå.
Det jobbiga med den specifika romantiseringen är att den ofta framställs så paradoxalt. Karaktären är gärna olycklig filmen igenom för att mot slutet "vinna" flickan eller pojken ifråga.
Det jobbiga med detta: Till att börja med framställs ju hela "olyckligheten" på ett ganska avslappnat sätt för att sedan i slutet nå klimax när de "får" sagda partner och då blir allt bara jättehärligt.
Det jobbiga med DETTA: Först och främst återkommer vi här till mitt resonemang kring huruvida man bör värdera saker (förhållanden i det här fallet) på ett sådant sätt som Hollywoodfilmerna lär oss. Kan man säga att det är bra eller dåligt att vara olyckligt kär? Borde man värdera det?
Sedan går det ju att ställa ungefär samma fråga riktad mot de rosenröda slut och porträtteringar av "true love" som så ofta förekommer. Blir allting plötsligt så bra bara för att man kommit objektet för sin neuros närmre? Kan man tappa en mening i livet när man förlorar jakt- eller suktandemomentet som man hittills upplevt och än en gång i vilken utsträckning bör man värdera allt detta?
