Pining for the fjords

Är det här stress?



Kanske inte själva lotten i sig är en stress men vad den representerar är en definitiv stress i mina ögon. Varför det då? Jo, trisslotten talar först och främst om för oss att det finns en dröm, något fint som går att uppnå och det här fina det är att vara rik. För det andra så säger den här trisslotten "plötsligt händer det", det kan alltså hända dig.
När som helst kan det hända dig.
DU kan bli rik och det vore jättefint och DU kommer leva lycklig resten av DINA dagar.
Vilket pucko vill inte vara rik och lycklig? Trisslotten säger ju åt oss att vi vill det. Men vänta ett tag. När sa jag att jag behöver vara rik för att bli lycklig? Och vem sa att jag kommer fortsätta vara lycklig när jag blivit rik?

Även fast jag vet om det här, även fast jag här talar om det kommer jag troligtvis fortfarande tycka: "skulle det ändå inte vara nice att vinna 25 000 laxar i månaden i 25 år?" Troligtvis kommer jag att göra det. Jag kommer antagligen också att fortsätta tycka att jag skulle må jättebra av att köra den där fina bilen som grannen har och jag kommer förmodligen fortsätta jämföra mig med alla andra i hela världen också.

Det är mänskligt att jämföra sig med andra och det ligger inget fel i själva jämförelsen. Det är när man värderar jämförelsen som den blir problematisk.

Min granne har en mycket finare bil än mig.
Det räcker inte med att min granne har en fin bil hon har också en finare bil än mig. Problemet är att det inte bara är min granne som har en finare bil än mig, Brad Pitt har flera bilar som är finare än min sketna Volvo. Okej, okej vänta nu ett tag. Varför ska jag hålla på och jämföra mig med Brad Pitt nu? Jamen vadå? Jag är väl en fyndig kille i mina bästa år? Jag skulle väl kunna halka in på ett bananskal som Brad Pitt gjorde och sen skulle jag bara kunna glassa med mina pengar resten av livet?

Jag skulle kunna vinna på en trisslott och få alla de där pengarna som skulle kunna köpa mig alla de där sakerna som skulle göra mig så glad. Kunde han så kan väl jag?
Jag har sett det hända på TV.

Hur stor sannolikhet är det att jag vinner på en trisslott?

 

Det tillverkas 20 miljoner trisslotter i en serie, av dem så är ungefär 20% vinstlotter det betyder alltså att jag måste köpa ungefär fem trisslotter (rent statistiskt) för att vinna en gång. När jag vinner då? Då är det så att den här gången då jag vinner är det ungefär 97% chans att summan jag vinner är under hundra kronor.

Jag har alltså en chans på fem att vinna under hundra kronor, sannolikheten att jag ska vinna mer än det här är så liten att jag inte kan räkna ut den (jag är ganska dålig på matte) men den är liten.
Men det är ju den stora vinsten jag vill ha, det är ju den jag drömmer om?

 

Hur jämför man sig mot andra? Vad får oss att alltid vilja uppåt?
Genom att jag alltid tror att jag kan klättra upp till nästa pinne så gör det också att jag hela tiden har ett driv, en stress att ta mig mot det här målet. Istället för att lära oss uppskatta de vi är och de saker vi har eldas vi hela tiden framåt mot ett mål som vi i slutändan kanske inte ens satt upp själva.

 

Målet visar sig ofta, när jag uppnått det, ha varit bäst innan jag nådde dit. TV:n som jag gick och suktade efter i ett halvår var kanske bara häftig i en vecka, de där nya byxorna jag velat ha så länge som jag köpte förra veckan är redan tråkiga.

Jag säger inte att det automatiskt är något dåligt med längtan, men frågan är: får vi ut någonting det här drivet som vi uppmuntras till hela tiden?

Den ständiga hungern efter mer gör att vi hela tiden har en liten röst som säger åt oss att vi inte kör en nog fin bil, inte är nog vältränad eller kanske till och med att vi stressar för mycket. Att stilla den här hungern blir också svårt eftersom den bara tilltar i styrka, behovet blir inte större i sig men viljan att vara mera och äga mera växer eftersom vi vill vara duktiga och ha bekräftelse för det. VI kastar mer eld på brasan i syfte att släcka den men elden växer sig bara större.

 

Jag tror att det i grund och botten handlar om att ha en tydlig bild av sig själv och att inte låta den spegelbild vi får från andra vara den enda direkta och gällande sanningen. Att fundera över vem jag är, vad jag vill och vad som är viktigt för mig är i alla fall en ingång till att värja sig ifrån den hysteri som kan finnas kring vem vi "borde" vara.

 

Vad tycker ni?