Pining for the fjords

Med insikten om vad mitt mål, för att inte säga purpose, är (se föregående inlägg) så drabbades jag av en enorm tomhet inför det faktum att det är ett tag dit.
Det känns dock väldigt hanterbart, på ett bra sätt, och jag kan faktiskt t.o.m. känna att jag kan avnjuta den här tomheten.

Ju mer jag skriver inser jag att det kanske inte är ett tomrum per se, utan hellre är just att det fyllt ett tomrum. Det är en, dröm eller ett mål som känns realistiskt och meningsfullt och det gör att jag har tappat det relativa vakum jag tidigare upplevde i fråga om mening och driv.


Tillsynes så banalt men ändå så basalt...