Om den kollektiva förhoppningen att askungen är sann
Har just sett klart Tour de ski med underbarnet Charlotte Kalla i huvudrollen. Kallas bedrift är en typisk sån grej som kan få mig att ändå tycka att sport är ganska okej ändå, även om det i just denna tävling är inblandat en ohygglig massa pengar.
Hela tour de skis händelseutveckling har utgjort en sådan osannolik grej som gör att vi ändå kan fortsätta tro på askungesagor av alla de slag.
De här sporadiska förstärkarna på helt sjuka grejer (se hysterin kring "Lärar-Marie" i Schlagersåpan) får oss att vilja fortsätta tro på att de här mastodonthändelserna ska kunna hända oss själva och gärna i lite högre frekvens än vad de tillsynes gör. Om det här är bra för vår känsla av realistisk integration i verkligheten lämnar jag därhän, men däremot kan jag säga att det är ju så oerhört kul att se när det händer.
Hela tour de skis händelseutveckling har utgjort en sådan osannolik grej som gör att vi ändå kan fortsätta tro på askungesagor av alla de slag.
De här sporadiska förstärkarna på helt sjuka grejer (se hysterin kring "Lärar-Marie" i Schlagersåpan) får oss att vilja fortsätta tro på att de här mastodonthändelserna ska kunna hända oss själva och gärna i lite högre frekvens än vad de tillsynes gör. Om det här är bra för vår känsla av realistisk integration i verkligheten lämnar jag därhän, men däremot kan jag säga att det är ju så oerhört kul att se när det händer.
Kommentarer
Trackback
