Pining for the fjords

"It's not pinin'! It's passed on!
This parrot is no more! It has ceased to be! It's expired and gone to meet 'is maker! It's a stiff! Bereft of life, It rests in peace! If you hadn't nailed it to the perch it'd be pushing up the daisies!
It's metabolic processes are now history! It's off the twig! It's kicked the bucket, it's shuffled off it's mortal coil, run down the curtain and joined the bleedin' choir invisible!
THIS IS AN EX-PARROT!"
- John Cleese, 1969

Det här är tillsvidare en ex-blogg.

Jag har nu aktivt bloggat i lite över ett år och funnit stor tillfredsställelse i att här skriva ner tankar, funderingar och allmänna tokigheter som snurrat runt i mitt förvirrade huvud. Anledningen till att jag nu erkänner den spik som hållit papegojan på pinnen är framförallt att jag behöver ompröva mitt förhållande till mitt eget skrivande. För ett tag lossar jag därför på niten och kliver av pinnen.

Jag har under denna tid främst skrivit för att tillfredsställa mitt eget skruvade sinne för humor. Förvirring, kaos och konstig kontenta har varit mitt ständigt återkommande recept i mina försök att underhålla mig själv. Jag tackar er, kära läsare, för att ni har gjort detta möjligt då jag många gånger haft alldeles för roligt på er bekostnad utan att ni vetat om det. Bara tanken på att någon läser det jag knappt själv förstår har varit ett oändligt glädjeämne.
Trånandet har dock inte alltid varit en skrattfest. Jag har raljerat, ordbajsat och allmänt tagit upp mycket mer plats på internet än jag borde få göra och jag är den förste att erkänna att  "Dagens horoskop" långt ifrån alltid varit roliga. Men när jag tänker på bloggen ser jag den ändå i första hand som ett humorprojekt.

I andra hand har jag skrivit för min familjs skull. Det är svårt för mig själv att hänga med i det som händer i mitt liv, att då stå utanför det och försöka begripa vad som pågår är inte ett uppdrag jag är helt avundsjuk på. Min ambition har dock alltid varit att försöka hålla en viss distans till det "imorse-åt-jag-filmjölk-och-shoppade-sedan-på-NK-bloggande" som tar upp ännu mer virtuellt utrymme än jag själv gör. Det har varit  ett sorts skruvat livstecken, och det viktigaste kan vi ändå ta över telefonen.

Till sist har jag också till viss del skrivit för er andra, konstiga konstiga människor. Ni som funnit någon sorts perverst nöje i att följa med i mina högst alldagliga eskapader. Jag har många gånger haft svårt att förstå hur man kan vilja spendera sin dyrbara tid på att sitta och klicka på webläsarens uppdateringsknapp framför piningforthefjords.blogg.se, men jag finner det definitivt väldigt hedrande. Särskillt från er jag inte känner, alltså seriöst, har det någon gång gått att förstå vad jag svammlat om och varför har ni i såna fall inte blivit bortskrämda?

Som ett arv efterlämnar jag er mitt sidoprojekt; 365 horoskop som jag högtidligt lovar er kommer att slå in ifall ni skriver ner dem alla på små små lappar och drar en för varje dag. År med skottdagar räknar jag kallt med att ni klarar er utan min kosmiska vishet.

Slutligen vill jag än en gång tacka alla er, kära läsare.
Ni som kommit med konstruktiva, kreativa, konfunderande kommentarer. Ni som i tystnad förfasats över mina konstiga böjelser, idéer och åsikter. Ni som i god tro försökt hitta en sketch av Monty Python men istället missvisats kapitalt av sökmotorer.
Tack alla ni som har bidragit till mitt stora skämt.

Jag lägger mig nu ner på fågelburens golv för att ägna mig åt ett trånande utan motstycke men lämnar er med en varning. Man skulle kunna säga att det finns en överhängande risk att pappegojan, likt fågel Fenix, reser sig ur askan för att än en gång spotta absurda och livgivande meningslösheter åt både höger och vänster, nord och syd, framåt och bakåt.
Tag er i akt.

- Hugo "The ex-parrot"

Har jag inte utvecklat diabetes fram till på måndag är det ett regelrätt mirakel.

På grund av ett räknefel har datumet blivit fel och har i skrivande stund överskridits med 11 dagar.
Av organisatoriska skäl kvarstår dock den 24 november som gällande datum.

Helgonlämmning, kvarleva, minne, antikvitet, fetisch.

Ett antal av dessa stämmer ganska bra in på mig.
Låt spekulationerna börja!

Jag ser på "Rör inte min sup" från SVT:s "Dokument inifrån" och lyckas än en gång bli överraskad över hur dumma i huvudet vi är. Just nu är jag för arg för att komma med en vidare kommentar men fråga mig en annan dag så ska jag äta skiten ur hela samhället.

Väl värt det.
Jag menar, resa, roliga gubbar, kuddfodral, täcken, Jörn.
What can I say? I'm a child of mother nature.

Det är väl vid den här tiden man ska se tillbaka och blicka framåt. Hittills har jag inte kommit så långt. I själva verket haltar jag fram och stannar upp för ofta vid 1998.

Min väckarklocka gör något konstigt med mig på morgnarna. Förutom att kapitalt misslyckas med att få mig upp ur sängen så får de multipla alarmen mig att drömma mardrömmar. Jag har egentligen ingenting emot mardrömmarna eftersom de på något sätt lyckas vara relativt angenäma genom att jag har någon sorts insikt i att de är just drömmar, men det känns ändå lite konstigt.

Inatt drabbade jag i drömmen samman med ett sort mystiskt rymdföretag som lekte med all världens hemska rymdportaler och, lustigt nog, också toaletter. Det mystiska är att jag kopplar just denna dröm, förutom till min infernaliska väckarklocka, till kobojfilmen "Open Range" jag såg igår. Kevin Costner har i sig en förmåga att ge mardrömmar men just kombinationen kobojer och Costner blev nog för mycket för mig.

Det är inte så att jag inte gillar westernfilmer, tvärtom är det bland det bästa jag vet, näst efter dinosauriedokumentärer. Men det är någonting med våldet som porträtteras i vilda västern som jag finner genuint obehagligt på ett sätt som i mina ögon skiljer sig från de flesta andra våldskildringar. Sen som sagt, Kevin Costner.
Till hans försvar så hade han ett koolt skägg i filmen.

Hur jag sedan hamnade i rymden och slogs mot den inkorporerande "Mannen" kan ni ju bara tänka er!

Paraply är inte riktigt min grej. Det märkte jag idag när jag använde ett sådant för första gången på två år.

"Hur håller man det?", "hur fäller man upp det?" och "varför blir jag fortfarande blöt?" var sådana frågor som ständigt dök upp. Det hela slutade med att jag bestämde mig för att paraflaxet i stort var heltöntigt annat än när man spankulerar omkring med det inne på ICA och pimpar upp hoestrollet.

Något som definitivt är min grej är Parr á pluie.

Det är inte varje dag man får lägga in en ny spännande kontakt i sin telefonbok. Det är ännu mer sällan denna nya kontakt härstammar från skärseldens lägre nivåer.

Man skulle kunna tänka sig att denna kontakt knöts på Arbetsförmedlingen där jag var idag, men då skulle man ha fel. Där dealade jag istället med ett gäng smådjävlar. Inget extraordinärt över det. Jag hann också uppfattas som över 25 år och under tio år inom loppet av 35 minuter. Skåpmat. Allt detta för att fösas fram till en ungdomshandläggare.

Vad är det som gör att man tror att om man sätter en munktröja på en "skön" kille i yngre medelåldern så ska han få en helt övermänsklig förmåga att hantera ungdomar? Och varför ens försöka sälja AF:s hemsida när jag inte skulle tveka en sekund med att säga att jag troligtvis har större chans att hitta användbar information om jobb på SPF Hallands hemsida?

När det "coola", avspända och lätt nedvärderande småpratet kom in på att det bara är två veckor kvar till advent visste jag inte vad jag skulle säga. Jag bara stirrade. Kort därefter var mötet över och jag gick därifrån.

Konstigt och dåligt.

Uppdatering: Tydligen porrigt också.

Jag är glad att jag aldrig riktigt kommit i kontakt med uttrycket "klassens madrass" som i allmänhet känns väldigt grabbigt och förlegat. Men när TV4 meddelar att det blivit deras tur att väcka liv i gamla löpsedelscharmören "Robinson" så blir jag ändå lite glad att uttrycket finns.