Pining for the fjords

Att systematiskt överbelasta sinnet med taskiga kulturyttringar tror jag är direkt skadligt för själen.
Att ägna sig åt denna destruktiva aktivitet när själen och immunsystemet befinner sig i en veritabel clinch med en lömsk förkylning i kroppen måste följaktligen klassas som närmast sucidalt beteende.
Jag hade ett sånt ögonblick i natt.
Någon gång under natten fick mitt sömndruckna sinne för sig att jag skulle se "Sisterhood of the traveling pants". Sisterhood of the traveling pants.
Fråga mig inte varför.
Sagt och gjort. Jag börjar helt sonika se denna styggelse mot allt som är gott och heligt och det enda jag kan göra är att hävda tillfällig sinnesförvirring. Filmen är väl i grund och botten som alla andra filmer som kvalar in i genren "lättsmält tonårskomedi riktad till flickor mellan 10-35". Ett stereotypt karaktärsgalleri som grundar för att alla kan ha någon att identifiera sig med, fin sensmoral och Alexis Bledel var det som filmmakarna hade tänkt att de skulle snärja mig med, och ärligt talat lyckades de ju, i en halvtimme.
Plötsligt var det som om något talade till mig (möjligtvis Fjodor Dostojevskij som låg under sängen). "Du behöver inte göra det här. Du har så mycket att leva för." Ärligt talat så var jag inte särskilt svår att vinna tillbaka, men ett kort ögonblick stod jag vid den berömda ravinens kant.
När denna febriga nära döden upplevelse väl låg bakom mig såg jag en lättsmält tonårskomedi anpassad för pojkar mellan 10-35. Den var kul.