Pining for the fjords

Såg idag en reklamfilm på TV för någon begravningsentrepenör som var så oerhört stolta över att det nu gick att i princip anordna en begravning helt och hållet från internet. Nog för att jag gärna skulle eliminera kontakten med de profiterande mellanhänderna ur den oundvikliga kedja som kommer vid en begravning, det är inte det.
Jag upplever bara att det här är symptomatiskt för dagens samhälle då vi alltmer distanserar oss från döden på ett ohållbart sätt vilket gör att vi låter den slå så mycket hårdare mot oss när den oundvikligen drabbar vårt liv på ett eller annat sätt eftersom vi knappt vågar erkänna att det är en väg vi alla ska vandra.

När vi på ett eller annat sätt drabbas av ett dödsfall tror jag att vi i dagens samhälle alltmer förväntas, men också upplever, att vi måste hålla uppe en stark fasad, distansera oss från våra nära och kära, vår vardag, för att de inte ska "dras ned" med oss, eller för att vi har så oerhört svårt att visa oss svaga i någon annans ögon.
Jag tror att vi i viss mån har, eller håller på att förlora den sunda kontakt med närstående som kan hjälpa när döden knackar på dörren just på grund av de här i mina ögon snedvridna föreställningarna.

Nu förlorar vi en till del av riten att ta farväl av någon. Kanske inte den viktigaste delen men ändå en viktig pelare i den strukturerande rit som skapat mening och sammband för människan sedan urminnes tider. Jag

Var står människan utan denna chans att skapa mening?


Skrev tidigare om mening i döden här