Pining for the fjords

... som 2pac sa...

...orka vara nyanserad...

Jag har aldrig varit någon större estet men stora enfärgade ytor är något jag kan.

...är stället man hänger vid om man gruvar sig för att åka sista biten till arbetsförmedlingen.
Uppkopplingen är jättebra här.

1866 är som idag...

Åskguden har utkrävt sitt offer för sommaren: vårt bredbandsmodem.
Nu står jag likt He-man och höjer en 3g-dongel mot skyarna och hoppas att den stora 3g-guden ska välsigna mig med ett ögonblicks uppkoppling (en ganska fåfäng önskan ute på Heden).
Nu är det bara att uthärda tills de goda människorna på Skekraft/alltele kommer förbi på måndag och hoppas att Skeletor inte hinner besegra mig innan dess.


[Här ska det vara en bild på en löjligt muskulös, blond och oerhört beige man som sträcker ett löjligt stort svärd upp i luften framför en löjligt stor dödskallegrotta men 3g-guden ville bespare er, kära läsare, från denna löjliga syn]

Lyckan i att hitta en 20-lapp i gammal plånbok är precis så förgänglig som den låter men den överträffar, tyvärr, ändå mycket annat. Det är allt för ofta skönt att vara ett barn.

Jag har sagt det förut, men min mobil sjunger på sista versen.
Knappsatsen och batteriet har till slut börjat kärva på riktigt vilket inte vore någon större sensation om det inte var för att det är min smått odödliga T630 jag talar om.
För dryga fyra år sedan var min Sony Ericsson det hetaste som strålgrillat en hjärna och ärligt talat är jag fortfarande väldigt nöjd med hur den står sig mot nya och flashiga mobiler (en anledning till att den var så oerhört awesome var att mina tidigare mobila erfarenheter var begränsade till R310 "Hajen"). Det enda min gamla trotjänare nämnvärt halkat efter på är sådana trivialiteter som kamera- och musik-funktioner.
Ärligt talat känns det väldigt onödigt att byta ut den gamla klippan trots att den nu begränsar mig till att endast använda knapparna "yes", "4", "8", "9" och "0", övriga knappar gör endast sporadiska gästframträdanden.


Skit också.

Jag och min far har mycket gemensamt.
En av dessa saker är att vi båda hyser ett mindre obehag inför att äta på ställen där man betalar efter det att man ätit.
Jag tror att obehaget har att göra med med den diffusa känslan av att bli flådd levande.
Det är nämligen lite som att låna sitt kontokortsnummer till randompornzite.com.
De vill dig inte väl.
Det är jobbigt att inte riktigt ha full kontroll över sin ekonomi.
Det är jobbigt att vara jag.




P.S. Som ett tillägg så har jag inga erfarenheter av att lämna ut mitt kontokortsnummer till slumpade porrsidor.
Därav är det enbart spekulationer att såna sajter skulle ha någon form av onda avsikter.
De kan ju vara jättekul. D.S.

Vill man leva livet lite farligare kan man stänga av googles filtreringsskydd för naket och diverse snuskigheter.
Denna man dyker dock upp både med och utan... filter alltså.

Även om jag tyckte att "one two three four" var en av de svagaste låtarna på Leslie Feists senaste skiva och även om det här mest är ett skamlöst sätt att fortsätta casha in på den så kan jag inte hindra mig från att älska henne mer p.g.a. detta (i synnerhet slutet).

Äntligen börjar min flytt till norrland ha fullbordats!
301 nya meddelanden i inkorgen, en massa konstig skolskit och andra allmänt bisarra saker som jag helt och hållet hade glömt bort möter mig när jag sparkat igång mitt tröskverk till dator. Back in the saddle eller nåt.
Bara ett flyttlass kvar och det befinner sig bara sex mil bort så detta bådar gott. Jobbigt bara att det är så mycket pining åt alla möjliga håll samtidigt som jag börjar ha vant mig vid att vara hemma.
Stort biggup till sthlm:s-filialen!

Att "Outcast" är ett av världens mest förbisedda spel är ett faktum som rådit sedan 1999.
Ett annat nioårigt faktum som kvarstår är att det är ett spel vars kvalité, om möjligt, bara har förbättrats. Frälsarstoryn och spelvärlden tål att upplevas flera gånger om och att den mjukvarubaserade grafiken än idag är fruktansvärt snygg är inget mindre än fantastiskt. Att  Moskvas symfoniska orkester står som husband är dessutom en stilig fjäder i hatten.
Outcast är ännu ett exempel på varför spel är konst.

Jag är understimulerad helt enkelt.
Det är inte bra.
Jag har så tråkigt då...
Dessutom går Lenins skägg åt andra hållet.

Min point-and-click -orgie har inletts med kultklassikern "Full Thottle".
1995 är überbikern Ben Throttle ute på en oerhört vacker och asfaltstinkande joyride som har den precis rätta blandningen av  lågmält sunk och  bombastisk epik. Tyvärr är underbart kort och spelet räcker knappt en kväll, men det ger en ju bara mer tid att fortsätta till nästa klassiker.
För den som är för lat för att klicka finns hela spelet nermixat i en entimmes video som rymmer hela spelet här



 

The Good:
Star Wars: The Force Unleashed. Det finns inte något sätt som en rätt funtad människa kan undvika att bli upphetsad av denna smaskorgie. Jag måste börja lägga undan pengar till en PS3:a helt enkelt. Än en gång, smask.


The Bad:
Den första trailern (?) till Max Payne-filmen har släppts och det lär ju ska vara så bad att det nästan blir bra. Eller vad sägs om Marky Mark och Mila Kunis?

Jag har för andra gången på ett halvår lagat en knapp på en jacka.
Innan dess har det varit drygt tio år innan jag begagnade mig av nål och tråd.
Nu undrar jag om det kvalificerar mig som "en sån där kille som kan sy".