Pining for the fjords

Efter 13 timmar på buss (varav en och en halv sovande) är jag slutligen framme i huvudstaden.
Bussresan var alltigenom intressant och inleddes med den naiva förhoppningen om att få fläka ut mig själv över två underbara bussäten. Icket! Eftersom Coldplay bestämt sig för att synka sin andra spelning med min resa söderut var jag inte den enda snåla ungdom som tyckte att värdet av att sitta stilla på en liten yta sju extra timmar uppsteg till ungefär 200 kr.

Bussresans två höjdare:

• Den äldre herren som på ett alldeles ypperligt och ogenerat sätt lyckades ockupera två säten varje gång någon klev på bussen för att, när faran var över, krympa ihop till storlek XS.
• Kvinnan som på ett ogenerat (eller omedvetet) sätt prompt tyckte att hennes rumpa inte bara behövde snudda vid mig utan hellre ha en form av kontakt jag skulle sätta under rubriken "förspel".

...har jag packat om min väska typ 12 gånger.

Väskan packad, skägget ansat och jeansen tvättade. Ikväll äter jag sista palten, imorgon går bussen.
Än en gång är jag redo för Smaskholm, men är Smaskholm redo för mig?

Mina mer eller mindre desperata försök att slå mig in i den mystiska hälsobranschen som en glassig och charmig norrlänning går självklart  att följa framöver på din favoritblogg; Pining for the fjords.

Ibland är det ganska skönt att inse att man ändå bara är ett barn.

Ett barn som förr presenterade sig som Rafael för främlingar därför att det helt enkelt var den coolaste turteln.
Ett barn som brukade brukade klättra på konstiga ställen därför att det gjorde de häftigaste kommandosoldaterna.
Ett barn som plötsligt får lust att bowla bara för att det inser att barnet vuxit ikapp sagan.

Ibland glömmer man bort att ibland är det faktiskt så enkelt.

•Unlimited Bowling
•Costume, Trivia, Farthest Traveled, and Bowling Contests
•Special Appearances
•White Russians, Sarsaparillas, and Oat Sodas
•Screening of the film
•What-Have-You

...så är ju Barack Obama faktiskt snyggast.

Idag drabbades jag slutligen av den sluge tvättmaskinsdjävulen. Jag har alltid varit allmänt överdryg mot folk som klagat på att de tappar bort saker i tvätten därför att jag aldrig själv gjort det. Men nu har det alltså hänt till slut.

Det jobbigaste med hela situationen är att jag upplever total brist på kontroll. Jag har helt enkelt ingen aning om var min saknade tvätt kan ha tagit vägen. Jag har letat. När man hamnar i detta sinnestillstånd av fulländad irritation över en sån trivial sak så antar det naturligvis gigantiska proportioner och jag är inte ovan att hävda diverse tillfälliga sinnesförvirringar.
Själva hopplösheten i det hela drar fram den slumrande konspirationsteoretikern i mig.
Maskhålet som det hävdas sitter någonstans på tvättrumman är ju en etablerad förklaringsmodell för diverse försvunna sockar men nu pratar vi ju faktiskt om ett par ganska stadiga träningsbyxor som saknas, inte kan de ha rymt där inne.
Efter att jag förhört övriga delar familjen efter noter och förklarat dem oskyldiga lämnar det mig med en teori som antingen innefattar tomtar, magi eller båda.

För övrigt skulle jag inte bli förvånad om det är Kanye West som sitter inne med svaret.

Ser ni ett par riktigt slitna Adidasbyxor (blå med vita ränder) ligga på något märkligt ställe kan ni ju höra av er.

Detta är vad arbetsgivare som tittar på mig via arbetsförmedlingen vet om mig.

Jag är:

• allvarlig
• lättsam

Jag har just skrämt mig själv genom att nästan slentrianmässigt identifiera ett stycke av Vivaldi.
Bara sådär.
Jag visste inte att jag hade det i mig, men tydligen gav den där kulturskolningen ändå någonting.

Apropå något helt annat tror jag att jag håller på att utveckla någon form av konstigt deja vu-syndrom.
Det känns som att gå i cirklar.
Mycket intressant är det.

Jag rollar ganska mycket i morgonrock.

Ibland brukar jag klaga över att jag själv skriver den blogg jag helst av allt skulle vilja läsa, men det är lögn och förbannad lögn. Michael Ian Black skriver den blogg som jag önskar var min och som jag troligtvis inte skulle kunna ha nog med distans till för att låta bli att läsa för mig själv och skratta högt över mitt eget geni.

Nedan hade jag tänkt skriva om andra bloggar som förtjänar att nämnas här och nu men jag kommer oundvikligen fram till att jag inte vill stjäla något strålkastarljus från mig själv och herr Black. Därför låter jag ytan nedan ockuperas av enhörningar.

"Det är inte mycket att skriva hem om, tystnaden."

- Mr. Stefan

Jag vet att jag tjatar om det här men jag vet inte om jag klarar av mer av samma vara utöver de gånga åtta åren.

...är det ändå ganska bra.

Äntligen kan man säga att uttrycket "körd som en björn i Jörn" är cementerat in i historieböckerna!

Tekniska prylar har orsakat oproportionerligt mycket huvudvärk på den senaste tiden. Som en spindel i detta infernaliska virrvarr av kretskort och supportsidor sitter den stora besten Telia.

Telia har lyckats, utöver att mota in mig i ett förnedrande hörn, med att göra en av världens sämsta kundservicehemsidor. Till att börja med tvingar sidans layout in mig i en maktlöshet som antar kafkaeska  proportioner. När jag likt Arthur Dent med hjälp av fackla och djungelmachete lyckats krångla mig fram till den tjänst jag önskar att de de stora ärkedemagogerna välsignar mig med informeras jag om att tjänsten självklart inte går att beställa här. Självklart beställer man tjänster på underfliken med samma namn som ligger under "skenbar administration och illusion av medbestämmande" -fliken.
När jag huggit mig fram genom användaravtal, beställt en aktiveringskod, väntat en vecka på denna, slitit håret i ett dygn då mitt konto aktiverats och slutligen loggats in under "administration" förklarar min nya nemesis "Hjälp-Eva" att det enda som nu hindrar mig från att beställa en rutten telefontjänst är att klicka på en knapp som inte finns. Efter att jag förbannat den digitala subban till kalpetulas yttre utposter bestämmer jag mig för att internet i detta fall helt enkelt har besudlat mig å det grövsta.
Med telefonen i högsta hugg fortsätter förnedringen genom den enkla undanflykten att mitt nummer är "ogiltigt" trots att det i mina ögon verkar funka ganska bra (bortsett från Teliarelaterade problem.

Jag känner att någon behöver stå till svars för all denna skit och bestämmer mig för att detta var uppgiften Gud skapade  kundsupport (och "Ring P1) för. Kundsupporten verkar dock ha uppmärksammat den stora orättvisan i detta och har helt sonika plockat bort all möjlighet att maila till både koncernen TeliaSonerats och självaste Telia. Touché.

Det som återstår nu är väl "Ring P1" eller konsumentverket...