Pining for the fjords

Du går med i ett slutet sällskap
Borås astronomisällskap (BAS)

Nån gång vet jag med mig att jag har sagt att det på vissa plan är obegripligt hur "I manegen med Glenn Killing" fick grönt ljus för att produceras. Jag tycker att det är bra att det gjordes men fortfarande, smått obegripligt.

Något som idag för mig är i stort obegripligt är hur man kan producera TV baserad på japansk slasktelevision som (vad jag förstår) går ut på att falla ner i slime. Folk ser alltså på det här?

Det var bättre förr...

Eftersom jag är inne i ett stim av TV-tittande så vore det ju helt tokigt om dinosaurier fick så mycket utrymme som de får utan att jag ens nämner mitt livs stora kärlek: text-TV.

Text-TV (och nu menar jag SVT:s text-TV) är TV-världens motsvarighet till internet. Vilket i och för sig inte är en jämförelse som TV-världen gagnas av men skit i det, TV:n är ändå mer eller mindre död som medieform när man ställer det mot internet.

Men nu blev hela det fantastiska med text-TV förstört av den liknelsen så det här är ju bara helt meningslöst.

OH MY GOD!
Snart börjar en ny säsong av "Bonde söker fru"!
Den åttonde oktober kan ni ge er den på att jag kommer konsumera slaskig televisionsproduktion som om det var Christer Ulfbåge som låg bakom den.

Jag längtar faktiskt (nästan) på riktigt.
Det är (lite) skrämmande.
Tacka vet jag SVT:s dinosaurieproduktioner. De är solida.

Igår väckte SVT en slumrande best: dinosaurier!
Det fanns få saker som kunde jaga upp mig så som dinosaurier när jag var liten och kan jag klandra mig själv, jag blev ju minst lika upphetsad igår.

Dinosaurier på TV är kanske världens bästa sätt att få min eller vilken femåring som helst uppmärksam på vad man har att säga. Dinosaurierprogram är både upphetsande och informativa. Jag sträcker mig nästan så långt som att säga att de utgör världens bästa edutainment. Varför då inte ta vara på det här? Jag vet att jag troligtvis inte är den förste som slagits av tanken att lära folk saker med hjälp av dinosaurier men jag pitchar min idé iallafall.

Jag tänker mig att det huvudsakliga problemet med dinotainment är att man försöker för mycket. Jag menar, varför typ lära sig läsa med dinosaurier som står och pekar på bokstäver och upprepar ord om och om igen? Den planen har ju redan fem myror, med all rätt, beslagtagit för all framtid, dessutom förstör det ju hela dinosauriegrejen om de plötsligt inte är dinosaurier utan plötsligt är pedagogiska. Jag säger: if it ain't broke don't fix it".

Låt dinosaurieprogram vara precis som de är, i all sin brutala förmåga att fängsla, men släng in randomfakta någon gång då och då mitt i all dinosauriefakta, jag garanterar att det kommer att fastna.

Ex. en svepande vy över en öken där en bunt dinosauriemänniskor hittat en sällsynt hög med ben rullar på skärmen och byts ibland av med skisser på hur benen hade kunnat sitta. Berättarrösten säger: "Megaraptor är den största av alla dromeosaurider som har blivit upptäckt. Man vill placera den i en egen grupp eftersom den hade kroppsbyggnad som carnosaurier men hade en raptors klo och huvud. Det officiella språket på Maldiverna är dhivehi, ett indoeuropeiskt språk som är besläktat med singalesiska. Engelska används inom handeln och används mer och mer inom skolorna. Megaraptorns klo var hela 40cm lång och kunde göra ett 2,5 meter långt jack i bytets mage."

Eller hur? Slinker ner hur enkelt som helst!
Problemet är ju dock, som alltid, att med great power comes great responsibility och dinopedagogiken kan självklart också falla offer för alla möjliga muppar (for the record så dissar jag inte muppdinosaurierna här) och propagandasmurfar. Men ska vi verkligen slänga ut barnet med badvattnet? Nej, det ska vi inte! Jag spår dinotainment en lysande framtid och föreslår samtidigt att någon sorts kontrollorgan upprättas för den randomfakta som ska finnas i programmen. Spontant föreslår jag P.A.R.K. (ja, som i Jurassic) vilket skulle stå för Protection Agency of Random Knowledge.
Är ni inte med mig är ni mot mig!

För övrigt är min favoritdinosaurie Deinonychos.
Alla har en, vilken är din?

SVT är så sjukt bra.
Existens, nyheter och dinosaurier.
Vad mer behöver man?

Var är man egentligen när man troligtvis är överkvalificerad för ett jobb som både receptionist och anläggningsadministratör men troligtvis inte kan få något av dem?
Frågorna är: hur mycket man ska våga ljuga och ska man våga söka båda två.

I andra nyheter:
För er som inte vet så är PT-yrket (personlig tränare) träningsvärldens motsvarighet till prostitution. Det fula är att man (iallafall på pappret) behöver vara en relativt välutbildad hora.
Jag avskyr sånt som bekräftar min taskiga världsbild. Det suger när det mest cyniska man kan tänka sig i verkligheten visar sig vara oändligt många gånger så kallt och hänsynslöst som man föreställt sig.
Titta på ett avsnitt av "Våra värsta år". Ta ett tag och lek med tanken på att världen utanför TV:n skulle kunna vara sådan. Svårt jag vet. Här kommer "the ball breaker": Världen är oändligt många gånger värre. Vi skulle ha tur om tillvaron såg ut så. Inte för att den vore enkel eller något sådant banalt utan för att den simpelt nog vore mindre hemsk än vad den egentligen är.

Värre än "Våra värsta år".
Förstår ni hur dåligt det är?



Tur att jag har Fjodor som kan bekräfta min fina världsbild.

Under sjukperioder konsumerar jag av tradition (läs för att överleva) en mängd film.
Enligt tradition delar jag också med mig av denna fantastiska period. Här kommer därför de filmer jag hittills rivit av.

• Min granne Totoro (vi lär oss att det bor coola djur i skogen)
• Sisterhood of the traveling pants (jag vet ärligt talat inte vad den handlar om eftersom jag inte såg klart filmen men jag skulle gissa vi kan lära oss något om ett systerskap med ett par resande byxor)
• Super fly (vi lär oss att det bästa sättet att komma ur knarksvängen är att kunna karate och anställa kaukasiska lönnmördare)
• Super bad (vi lär oss att poliser ändå är ganska coola och att alkoholmonopol ändå är en ganska bra sak)
• Knocked up (vi lär oss att det ändå är ganska lugnt att inte använda kondom)
• The 40 year old virgin (vi lär oss att väntar man på något gott så är det ju bara härligt)

Att systematiskt överbelasta sinnet med taskiga kulturyttringar tror jag är direkt skadligt för själen.
Att ägna sig åt denna destruktiva aktivitet när själen och immunsystemet befinner sig i en veritabel clinch med en lömsk förkylning i kroppen måste följaktligen klassas som närmast sucidalt beteende.
Jag hade ett sånt ögonblick i natt.
Någon gång under natten fick mitt sömndruckna sinne för sig att jag skulle se "Sisterhood of the traveling pants". Sisterhood of the traveling pants.
Fråga mig inte varför.
Sagt och gjort. Jag börjar helt sonika se denna styggelse mot allt som är gott och heligt och det enda jag kan göra är att hävda tillfällig sinnesförvirring. Filmen är väl i grund och botten som alla andra filmer som kvalar in i genren "lättsmält tonårskomedi riktad till flickor mellan 10-35". Ett stereotypt karaktärsgalleri som grundar för att alla kan ha någon att identifiera sig med, fin sensmoral och Alexis Bledel var det som filmmakarna hade tänkt att de skulle snärja mig med, och ärligt talat lyckades de ju, i en halvtimme.
Plötsligt var det som om något talade till mig (möjligtvis Fjodor Dostojevskij som låg under sängen). "Du behöver inte göra det här. Du har så mycket att leva för." Ärligt talat så var jag inte särskilt svår att vinna tillbaka, men ett kort ögonblick stod jag vid den berömda ravinens kant.
När denna febriga nära döden upplevelse väl låg bakom mig såg jag en lättsmält tonårskomedi anpassad för pojkar mellan 10-35. Den var kul.

Gårdagen i fragment: Förkylning, började se sisterhood of the traveling pants, insåg hur tragisk både jag och filmen var, såg Superbad.

Gårdagen i fragment: Vaknar FÖR sent, CV, klipper gräset, rensar gräsklippare, värsta hook-up:en från Jack vilket resulterar i att jag går på jakt efter Metro, CV, CV, CV, CV, personligt brev, personligt brev, CV, personligt brev, CV, personligt brev, känner en krypande förkylning på väg, CV, personligt brev, CV, personligt brev, förkylningen kommer närmre och närmre, personligt brev, CV, kan inte sova, sömlös natt.

Igår satt jag på en buss  och läste (felaktigt) ordet "havsskittrams" på en förbipasserande lastbil.
Detta fick mig osökt att tänka på Linda Bengtzing.















Idag har jag velat ha Metro för första gången i mitt liv. Jag har verkligen jagat den. Jag känner mig så smutsig.

Gårdagen i fragment: Fil, försäkringar, konstiga klubbar, bråk med betyg, förberedelser för AF, Ed, leta AF, AF, Anton, Hängmattan, Jack & friends, allt mellan himmel och jord, Disa, kakor och fear and loathing, inte fear and loathing, Solna, hej hej är roligare än Seinfeld.

Vittnar det om bristande seriositet när man stavar egenskapen i fråga "serositet"?

Gårdagen i fragment: Vaknar sent, DN, DN, S&M (Sam & Max), "Hur känns det?", Ramadanbord, Ramadankoma, Ramadankaffe, Bröderna Karamazov, Feist, Bröderna Karamazov

Gårdagen i fragment: Väldigt verkliga drömmar om att jag slogs med en stor gris, vaknar tre timmar senare än vad jag hade tänkt, DN, CV, CV, CV, Hallongrotta och Storinkvisitorn (Bröderna Karamazov), CV, CV, Jack, Ed, korvstroganof, Nivå 22, Ed och Hanna, Jack ser på Family Guy, Norrland, Hip-Hopen var död 2005, Jack, män vid spelautomater, Solna, Betnér, fulla pendeltjejer, buss, säng.

Det är alltid jobbigt att konfronteras med sin egen dumhet.
Nu när jag packar upp tvingas jag ständigt fundera vad jag tänkte när jag packade ner.
Vad fick mig att tro att jag behöver ett par träningsshorts bättre än ett par vindbyxor, vad gör min praktiska tvättkasse hemma och varför trodde jag att det inte skulle vara någon större rotation på sockar nere i Stockholm?
Det är stora frågor av denna karaktär mitt stilla sinne brottas med.

Första dagen i fragment: stappla fram mellan Stockholms olika former av lokaltrafik bärandes på årets konstigaste packning, kaffe, kyla, tuben, Jack, Burger King, pendel, Ed, en atmosfär av tenta-ångest som gick att skära med kniv slå in i glansigt papper och sälja som snusfin ost, Existentiellt Café, en massa tub, ett fullt heterosexuellt delande av mangosorbet, Sarah Palin, den stora tröttheten orsakad av republikaner och av att ha sovit en och halv timma, Coldplays påverkan på lokaltrafiken, Nattmacka 2000.

Nämde jag Coldplay fjortisarna på bussen? De återkommer genom att Coldplay är så fantastiskt bra att de måste spela i Globen två dagar i rad. Coldplays kollektiva snopp har kort sagt blivit så stor att den orsakar direkta störningar, inte bara i den stockholmska lokaltrafiken som jag fick uppleva igårkväll, utan också på bussen från Umeå. Coldplaybarn härjar helt enkelt på bussar landet över.

Skönt att det bara är Stevie Wonder som huserar i Globen ikväll.