Pining for the fjords

Simhopp är en konstig sport.
Där har man bestämt vad som är vackert. Sedan ger man poäng utifrån det.
De har bestämt vad som är vackert.
Lite som verkligheten alltså, fast mindre cyniskt kanske.
Jag väljer därför att se på simhoppstävlingar som ett stort (ofrivilligt och omedvetet) konstverk över de banala jämförelser vårt samhälle är byggt på och som är grunden till mycket ondska.
Simhoppet bryr sig inte.
Precis som verkligheten.
Simhoppet är i alla fall ärliga med det.

1: I Stockholm kan man inte köra bil så fort det kommer en centimeter snö.

2: Det är skönt att ha snö i skägget.

Efter att ha genomlevt en dags föreläsningar om ätstörningar och hur man kan tackla dem väntar en helg av störda matvanor.

Med såna här bidrag till det allmänna kulturutbudet är det inte lätt att behålla ett öppet sinnelag inför att japaner har lite annorlunda smak. Det är faktiskt ofta något jag t.o.m. kan uppskatta (läs: Katamari-serien), men det här är faktiskt helt exceptionellt skruvat.

Idag har jag diskuterat:

• Media (i allmänhet)
• Unga vuxna och media (i allmänhet)
• Bloggar (i synnerhet)
• Människans behov av bekräftelse
• Politik
• Religion
• Dåliga förhållanden
• Inredning
• KASAM
• En massa andra saker...

Jag förtjänar att sova...

Vad är det för naturlag som säger att när man sitter och slösurfar istället för att göra detman borde göra (jobba) måste man hitta bilder på skruvade äldre (eller yngre för den delen) män som gör konstiga saker eller bara är allmänt obehagliga? Jag tror att det är någon form av makt som straffar mig, och med den makt som internet 2.0. befäst i mig så straffar jag nu även er.
Dagens tema fortsätter med äcklig gubbe nr.2

Kings of Convenience bästa låtar (den korta listan inklusive covers)

• Winning a Battle, Losing the War
• Toxic Girl
• Singing Softly to Me
• I Don't Know What I Can Save You From
• The Weight of My Words
• Summer on the Westhill
• Parallel Lines
• Manhattan Skyline
• Envoy
• Know-How
• Sorry or Please
• Love is No Big Truth
• Live Long
• Surprise Ice
• Gold in the Air of Summer
• Until You Understand
• Parr-á-Pluie
• Once Around the Block

Vi har idag genomgått teori och börjat pröva på konditionstest på cykel och hör och häpna. Trots att hela grejen baseras på någon form av kvasimatematik och trots att jag höll på att bli kuggad i matematik B så upplevde jag ett visst mått av begriplighet. Detta kanske beror just på "kvasi"-naturen av testet.
Den skruvade logiken (inklusive det som inte alls är logiskt) och jag passar ihop som måne och sol det vill säga inte alls.Men kanske just på grund av detta uppstår det ljuv musik när vi möts och jag kanske äntligen hittat den form av ingång till logiken jag alltid letat.
Jag inser nu att det låter som att jag kan någonting om det här.
Det kan jag inte.
Men jag gillar iallafall känslan.

Helgen har varit bra.

Helgen började redan i torsdags med lite uppvärming och Barca (med ett halvt öga) på O'learys.
Helgen fortsatte på fredagen med uppvärmning och uppslutning på smörgåsställe på centralen följd av snofsig hotellbar där man inte är bekväm i jeansjacka. En dude som dock var mer eller mindre bekväm (och mer eller mindre berusad) såg ut som att han hade blivit nedstrålad från 1920-talet.
Av olika skäl drar vi vi vidare (är man inte bekväm i jeansjacka någonstans är inte jag bekväm) för att leta upp ett ställe med god öl och bra whisky (fredag var internationella whiskydagen). Efter att ha besökt ungefär sju ställen som är knökfulla och dessutom har åldergräns på 23 åker vi till gamla stan för trevligt häng (inte så bra whisky dock) på den sjätte tunnan. Efter en väldigt trevlig stund (läs många timmar) där inser vi att pendeln till södertälje slutat gå för ett tag sen. Vi sover hos faster och farbror (tack!) i friggebod. Lördagen går i långsamhetens tecken likaså denna söndag som i skrivande stund också håller på att avvecklas efter filmstund.
Såg "tatt av kvinnen" för andra gången, jag ska gifta mig med den franska tjejen i den filmen, så enkelt är det.

Trevlig helg.

Ikväll är det inget annat än ICO... och Stefan Sundström

Så var det gjort.
Jag har tillslut inkorporerat min livslånga och barnsliga fascination av kiss & bajs i min professionella (nåja) yrkesroll.
Jag fick ganska bra respons på det hela vilket bara stärker min övertygelse om att det här är ett så oerhört menlöst tabu. Prata om kiss och bajs för att avdramatisera det, prata om det vid matbordet, på bussen eller i sängen vart som helst för vi går och bär på det varje dag. Jag upplever dock inte att det här är något jätteproblem, men jag tror ändå att det skulle vara sunt ifall kisset & bajset kunde bli mer rumsrent.
ALLA gör det så det är inget att skämmas för.

Telefonröster.
De finns.
Ni vet den där lite annorlunda rösten man tar på sig när man ska vara lite sådär officiell och representativ. Man kanske går upp lite i röstläge, kanske går man ner. Kanske lägger man till sig ett manér, kanske försvinner den person man till vardags visar utåt och en robot står där istället, kanske inte. Poängen är att de är livsfarliga.
När man för första gången pratar med en människa på telefonen utan att vara van deras telefonröst är det livsfarligt att prata eftersom man kanske inte vet vem det är man pratar med.

Nike har tydligen slagit ihop två av sina underavdelningar (Jordan och Considered) som syftar till att plocka fram miljövänliga skor. Det här (och att alla Nikes skor ska vara miljövänliga till 2011) är ett väldigt gott initiativ kan jag tycka. Det jag har svårt för i ekvationen är dock tron att fortsatt konsumism ska leda till en mer välmående jord.
Ville de vara miljövänliga på riktigt skulle de ju kunna sluta sluta massproducera skor och gå och bo i en grotta någonstans.
Åhh jag är så trött!

Läs mer om dojorna här

Såg idag en reklamfilm på TV för någon begravningsentrepenör som var så oerhört stolta över att det nu gick att i princip anordna en begravning helt och hållet från internet. Nog för att jag gärna skulle eliminera kontakten med de profiterande mellanhänderna ur den oundvikliga kedja som kommer vid en begravning, det är inte det.
Jag upplever bara att det här är symptomatiskt för dagens samhälle då vi alltmer distanserar oss från döden på ett ohållbart sätt vilket gör att vi låter den slå så mycket hårdare mot oss när den oundvikligen drabbar vårt liv på ett eller annat sätt eftersom vi knappt vågar erkänna att det är en väg vi alla ska vandra.

När vi på ett eller annat sätt drabbas av ett dödsfall tror jag att vi i dagens samhälle alltmer förväntas, men också upplever, att vi måste hålla uppe en stark fasad, distansera oss från våra nära och kära, vår vardag, för att de inte ska "dras ned" med oss, eller för att vi har så oerhört svårt att visa oss svaga i någon annans ögon.
Jag tror att vi i viss mån har, eller håller på att förlora den sunda kontakt med närstående som kan hjälpa när döden knackar på dörren just på grund av de här i mina ögon snedvridna föreställningarna.

Nu förlorar vi en till del av riten att ta farväl av någon. Kanske inte den viktigaste delen men ändå en viktig pelare i den strukturerande rit som skapat mening och sammband för människan sedan urminnes tider. Jag

Var står människan utan denna chans att skapa mening?


Skrev tidigare om mening i döden här

Som utlovat så ska jag här hylla Micke Leijnegard:

Du är bra Micke, ingen är så lågmält hard-core som du!

Det blev mycket sport i helgen. Både bra och dåligt. Något bra som detta förde med sig (som inte hade med själva idrotten att göra) är att jag upptäckte att jag har en ganska låg smärttröskel André Pops och Christer Ulfbåges charader. Det var bra att jag äntligen insåg det så att jag i framtiden kan undvika dem i största möjliga mån.
Jag är kanske lite orättvis när jag riktar min allmänna frustration över idrottsjournalistik mot just dessa två herrar då det som sagt skulle vara mer rättvist att kritisera hela den journalistkår (?) som ibland gestaltar cirkus. Eller för att citera Christer Ulfbåge:
"Det här är ju rena skansen!" Ulfbåge ser en älg i frihet för första gången under Vasaloppet

Fortsätter (lite ofrivilligt, men det här var så kul) med mitt Half-Life bloggande. För att förklara det roliga med det här klippet, en man ringer in till ett program som är, minst sagt, positiva till konspirationsteorier och låtsas vara protagonisten ur Half-Life, Gordon Freeman. Han berättar en helt sjuk historia (hämtad från spelen förstås) och programledaren är i extas.

Varvar just nu arbete (förbereda ett seminarium om kost) med guitar hero. En oerhört lyckad blandning som jag tror kommer fortsätta ett tag inpå småtimmarna som jag kanske avrundar med lite Olle Carlsson och Glen Gyle.
Den tidigare omnämnda inspirationen börjar rinna till även om den i mångt och mycket bara inspirerat mig till att plagiera två mycket "spännande  människor" (se: sådanana jag har lite svårt för).