Pining for the fjords

Jag finner att ha varit på arbetsintervju och att vänta på svar bär vissa likheter med att vänta på ett paket.

Dostojevskij, papper och penna.

Det är små simpla ting som gör livet nånting värt.

Det är sådana tillfällen som när man står på T-centralen kl 01.23 en lördagsmorgon och får reda på att tåget är försenat p.g.a. stökigheter som man bara vill gråta och fundera över hur bra idé det här med mänskligheten egentligen var.

Arbetsförmedlingen har under den senaste månade informerat mig (läs: hånat mig) om hur lätt det är att få jobb. Som ett led i detta har de kommit på den fantastiska idéen att låta fem jobbsökande Joe Schmoes blogga om hur det är att söka jobb. Det här kan ju vara det sämsta påfundet sedan Andreas Carlgren valde frisyr! Varför inte läsa typ vilken blogg som helst, alla är arbetslösa, hur tror de att man har tid att blogga?

Det här upprör mig nästan lika mycket som försäkringskassan nya reklam. Nä, egentligen inte, men det är upprörande.

På inrådan av NinJack (och teknikmagasinet) inhandlade jag igår en powerball. Det är en fanastisk liten boll som aldrig slutar vara rolig, men det absolut roligaste är den instruktion som följde med bollen och jag tänkte här dela med mig av denna lilla skrift.

"Roller Ball can increse your wrist strength by p,laying for fun purpose. It is popular amusing exercise equipment. For the user in the beginning, practice it at different high speed revolving. After you are skillfull, you might grasp the secret to let the ball sent out the sound of Bon... At that time, the speed will reach to the speed of 10000 cycles per minute. You may have a new experience about Roller Ball."

Den mystiska texten låter som om den är skriven av Borat och jag har fortfarande inte riktigt greppat vad det är meningen att bollen ska göra. Men den är rolig ändå. Det roliga är dock inte slut:

"Cautions of use

1. Be sure that don't touch the ball body when it is at high-speed revolving.
2. Keep clean inside of ball and avoid any minor articles.
3. Keep away from moist and watered places .
4. As it is precisely produced, never fall on hard surface."

Jag vill bara påpeka att jag inte har ändrat något i texten, det står faktiskt så här.

• Linda Isacsson ska ha jättekorta shorts i programmet.
• Programmet ska framställa folk på landet som lite gulligt naiva och smådumma, dessutom ska de prata roligt, vilket alltid är kul.
• Programmet ska banalisera kärlek så att folk ska fortsätta se på förhållanden som mer eller mindre statiska "slit och släng" -produkter och därigenom underhåller suget efter liknande program.
• Linda Isacsson ska ha jättekorta shorts och löjliga stövlar i programmet.
• Livet på landet ska säljas som "the shit" och kränger man någon sommarstuga på köpet så är det ju bara härligt.
• Linda Isacsson ska ha jättekorta shorts, löjliga stövlar och prata konstigt i programmet.

= Success!

Dagens absurditeter bestod av sådana klassiker som: jobbintervju, kändisspotta en barndomsidol (Disney-dags Johan) och inse att hela situationen är ganska absurd, plågas under två timmar av ett gäng 16-åriga tjejer vars konversation består av "Men gud, du är ju alldeles för bra för idol!" och dessutom tvingas höra prov på denna über alles talang (den dög alldeles utmärkt för idol), se en tant stå och stirra på löpsedlarna där en våldtäktsmans fula nuna täcks av en svart kvadrat som sagda tant försöker titta bakom, Berzeliuslaboratoriet,  äta en absurt god kebabtallrik.

Jag utkämpar en stilla kamp mot mig själv.
Jag har kommit in i en rytm där jag upplever väldigt lite kontroll över min sömn. Inte så pass att jag skulle säga att jag sover dåligt, tvärt om, det hela handlar som sagt mer om en bristande upplevelse av kontroll.

Jag har börjat försöka skrämma mig själv själv ur sängen på många olika sätt men med varierande grader av misslyckande som resultat. Under de senaste dagarna har jag dessutom börjat misstänka att jag har något av en Dr.Jekyll - Mr. Hyde konflikt på G. Kvällen brukar avslutas med att jag räknar ut en mer eller mindre invecklad plan för att lura mig upp ur sängen i en någorlunda kristlig tid. Problemet med detta är att morgon-Mr. Hugo känner till den lömske doktorns planer och vet precis hur man slipper ur dessa fåfängt placerade fällor. Det spännande är att jag inte har några som helst minnen av just hur jag lyckas med detta konststycke. Det tillsynes bara händer
Här är det brister i allt vad begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet heter.
Som brukligt är i vårt västerländska samhälle hoppas jag på en plötslig injektion av mening som ska rädda dagen.

Varför känner jag en helt abnorm lust att trycka i mig en ansenlig mängd remouladesås?

Min blogg är tydligen värd noll dollars.
Vad skönt!

I DN skriver man idag om kopplingen mellan den ekonomiska nedgången och förekomsten av sång- och dansfilmer. Som under 1930-talet väljer man nu att satsa på glattiga, glittrande och i grund och botten dåliga solskenshistorier till filmer.
Detta stärker min tes om att det kommer gå dåligt för den som tvingar mig att se "Mamma Mia".

De senaste 24 timmarna har minst sagt varit radikala.

Mer eller mindre mysko flyttservice är sådant som hört dagen till. Precis som att hitta mer eller mindre gudalika män som hittils varit gömda för mänsklig kännedom vars namn i all sin androgyna stolthet får mina mustascher att rycka till som i ett rus. Allt detta följdes av inget mindre än den helfestliga vicepresidentkandidatdebatten som bäst beskrivs med Eds ord: "en skrattfest för hela familjen."
Att sedan inte sova på en hel natt för att morgonglida omkring i stockholmsområdet gör ju inte det hela mindre sweet. Grädden på moset är när man tillslut, helt chockartat, tar emot ett samtal som medddelar att det vankas jobbintervju.
Nu har jag ont i magen.

Inatt kan det mest underhållande sedan Mike Tyson bestämde sig för att bita av Evander Holyfield öronen äga rum. Jag pratar självklart om debatten mellan vicepresidentkandidaterna i det amerikanska valet och precis som med Tyson ligger underhållningsvärdet till stor del i det bisarra i händelsen.

Andra barn ser på konserter eller sport, vi ser vicepresidentkandidatdebatter.

Två saker jag nu gjort för första gången:

• Framgångsrikt löst ett (en?) Soduku.
• Rimmat i en arbetsansökan (oavsiktligt).

Mina norrlandspatriotiska dagar är över sedan några år tillbaka.
Nu kan jag erkänna att där finns både bra och mindre bra yttringar av alla de slag.
Men sen finns det ju saker som faktiskt bara är bra. T.ex. Stoorn, parisare och det norrländska språket.

För mina, eventuellt, två läsare som inte har någon större hands-on erfarenhet av det norrländska språket ska jag nu förklara ett uttryck som jag innerligt saknar i söderland.

I norrland (jag vet inte på vilken breddgrad det börjar) kan man tvärgöra något. När man tvärgör något så gör man helt enkelt saken i fråga väldigt snabbt. Detta är som många andra norrländska uttryck ett relativt versatilt sådant och går att kombinera med de flest verb du och dina kompisar kan komma på.
För att illustrera omfattningen av hur man kan tvärgöra saker ger jag här några exempel:
Tvärskriva, tvärspringa, tvärprata, tvärhandla, tvärbajsa, tvärtvätta, tvärbaka, tvärsitta osv.

Varför finns då inte detta uttryck (enligt min oerhört ovetenskapliga undersökning) på sydligare breddgrader?
Att göra saker fort kanske inte passar in med myten om norrlänningarnas sävlighet, kanske är det lättja och inskränkthet a'la imperial mesurement eller har uttryckets förträfflighet helt enkelt inte marknadsförts nog hårt i fjollträsk med omnejd?

Jag vet inte.
Allt jag vet är att jag ständigt behöver tvärgöra saker.

Stora Morran ringer och undrar varför ni aldrig pratar nu för tiden
du låtsas att signalen bryts.

Jag känner att jag varit lite orättvis. Mot vem?
Mot er kära läsare.

Jag känner att jag aldrig riktigt gett en tydlig bild av vad den här bloggen handlar om. Vilket jag är säker på har lett till spruckna förhoppningar, nervösa frossbrytningar och ifrågasättande av er sexualitet. Så nu, en gång för alla, kommer den definitiva guiden till Pining for the fjords.

Min blogg handlar om ett stort antal spridda ämnen men först och främst skriver jag om min stora passion för mode. Jag har en väldigt personlig stil som är en sorts blandning av sånt som råkar vara "inne" men klär mig även i mycket jättegammla second-handkläder. Jag känner mig inte alls låst av trender och blandar friskt mellan det som Aftonbladet, Expressen och Blondinbella säger är inne. Folk jag möter kallar mig ofta konformistisk och det känns bra att de lägger märke till det, jag står faktiskt för att min stil ofta är helt knasig och lite flippad. Men mest av allt vill jag bara vara bekväm... och snygg. Det vill jag också att ni ska vara och för att ge er lite tips, idéer och hjälp på traven lägger jag varje dag upp en bild på dagens outfit som jag på ett, förvånansvärt nog, slampigt sätt photoshoppat ihop, gärna i ett rosa kollage med lite glitter.

De få gånger jag inte behandlar det senaste inom mode, trender eller anorektiska kändisar skriver jag främst om mig själv och mitt privatliv. Egentligen gillar jag inte att dela med mig så öppet av mina känslor och tankar på internet men ibland behöver jag bara skriva av mig. T.ex. behöver jag ofta offentligt bearbeta mina frekventa uppbrott från tillfälliga/långvariga partners, helt ointressanta berättelser om mig och mina kompisar och sånt som jag läst på Aftonbladet och/eller andra modebloggar (typ nåt om nån läskig svält i Sudan, nån fin kofta eller nåt).

Ibland händer det att jag skriver något om musik, eller iallafall artisterna som sjunger. Jag lyssnar mest på det som går på radio eller MTV, det brukar ju alltid de bästa låtarna göra, så jag ser det som en bekväm lösning då jag inte behöver välja något själv. Jag gillar bara allt jag hört förr och som man kan dansa till!

Förhoppningsvis har ni nu fått en lite tydligare bild av vad den här bloggen handlar om och hur jag är som människa och jag hoppas att ni fotsätter läsa!

Puss
/Hugo