Pining for the fjords

På tunnelbanan hörde jag två grafiska berättelser om folk som låg och spydde i buskar.
Vi är inte så olika ändå.
Vi är alla helt jävla trasiga.

När man söker jobb så snubblar man över både en och två riktigt skojiga företag som söker personal. Det är särskrivningar till höger och vänster, helt tokig design och konstiga ideér som det kastas med på arbetsmarknaden. Har man riktigt tur hittar man ibland något som får en att rulla runt på golvet, slå händerna blodiga i marken och skratta tills man glömmer bort hela den desperata situation man befinner sig i. För några veckor sedan hittade jag en sådan annons.

På företaget i frågas hemsida  trängs så mycket filantropi, individualism och kommersiell bismak att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med mig själv när jag läser om det. Jag tror inte att så många konflikterande budskap har slagits om samma utrymme sedan bildandet av den borgerliga kartellen. Jag vet inte riktigt vem det är de vill lura men jag har en krypande känsla av att jag inte hör till den omedelbara målgruppen. Bekräftelsebehov, de senaste träningskläderna och en djupt rotad känsla för skam tror jag hör till de egenskaper jag saknar.

Nedan bifogar jag ett utdrag ur företagets "philosphy". Företagets namn har strukits ur texten för att skydda deras anställda från ytterligare pinsamheter.
Och kom ihåg: It's not for everyone!

Jag känner mig alltid smutsig efter att ha sett "Bonde söker fru".
Ändå kan jag inte sluta titta.

Jag tänker att programmet på många sätt är det yttersta beviset för att min verklighetsuppfattning rent ut sagt är lite kokobahia. När tillvaron består av ytliga, regisserade och filmade möten befinner jag mig tydligen i den del av livet som kan kallas "verkligt". När saker blir så enkla, kontrollerbara och attraktiva är steget till samhällelig lyteskomik inte alls långt bort. I slutändan lurar jag väl mig själv att jag står längre bort än jag gör.

Ändå tänker jag att det är skönt i overkligheten.

Jag har i skrivande stund inte sovit på 30 timmar. Det är kul.
Man kan säga att det i alldeles för stor utsträckning är skräcködlor som bär skulden till denna sömlöshet.

Självklart pratar jag om det amerikanska valet. Men jag talar även om Naturhistoriska museet som agerade startbana åt ett dygn fyllt av historia och tragikomik. Tänk vad synd det är att alla dinosaurier utom John Mccain är utdöda. Det är inom så många områden som den, nu ass-whoppadde, gamle mannen kommer tillkorta när man jämför honom med sina äldre släktingar. Först och främst börjar man ju bara skratta åt honom när han ska se så där lite hård och farligt sexig ut, pröva göra det med en dinosaurie så är det nog det sista du gör, vilket för oss till nästa punkt.
John Mccain är ju världens mesigaste dinosaurie. Jag menar, vilka är hans koola dinosauriefärdigheter? Att han är gammal och bräcklig? Att han är så gammal att han varit på alla ställen på hela jorden? Eller är det kanske en total oförmåga att välja en vettig partner? Jag vet inte, och frågan är om han ens själv vet det.
Jag orkar inte skriva om Mr. Barack så jag nöjer mig med att sammanfatta honom som "sexig". Jag förväntar mig inte några stora förbättringar, men rent estetiskt är det ju ett gigantiskt lyft.

Andra höjdpunkter under dygnet var: Alla sjuka fiskar som tydligen finns i svenska vatten, äkta (falsk) amerikansk patriotism i form av matchande flanellskjortor och budweisser, grym gryta, skabbiga "hologram", Mccain kryper till korset, Jack påpekar likheten mellan när Mccain kryper till korset och när Bilbo tar farväl av sin crew i "Sagan om ringen".

Jag håller på att förstå det här med arbetsintervjuer. De är riktigt sjukt jobbiga. Hela hjälplösheten som kommer ur att vara fundamentalt sysslolös drivs till sin spets och balansakter på knivseggar är inget som tilltalar mig.

Det suger extra hårt när man tänker sig att det skulle passa som hand i handske. Smällen blir hårdare när man verkligen bryr sig. Det blir mycket dummare att hoppas.

CHOCKANDE NYHETER GÄNGET!
TITTA BARA!



VISSTE NI OM ATT HAN HETER BARACK HUSSEIN OBAMA!?
JAG MENAR HUSSEIN?!!!

AMERIKANERNA HÅLLER JU PÅ ATT VÄLJA EN TALIBANPRINS TILL PRESIDENT FÖR BÖVELEN! SÅ MYCKET ÄR JU HELT UPPENBART!!! HUR TÄNKER DE?!

HOPPAS NU BARA ATT DEN HÄR MODIGA KVINNAN HINNER SPRIDA DENNA OMTUMLADE NYHET TILL NOG MÅNGA AV SINA TRÄSKPOLARE SÅ ATT DE INTE BEGÅR DERAS LIVS MISSTAG OCH RÖSTAR FÖR FÖRÄNDRING AV DET UNDERBARA AMERIKANSKA SAMHÄLLE DE UTGÖR HÖRNSTENEN I.

"COME ON AMERICAN PAYPOLE"

Särskrivningar blir mer och mer regel på internet (för det är där man skriver nu för tiden) vilket inte bara leder till harmlös språkförbistring men också till direkt skadlig förvirring.

Web 2.0 ger alldeles för många clowner (undertecknad inkluderad) möjligheten att fritt ventilera sina ideér och vanföreställningar på Internet. Detta bidrar till vårt ständigt ökade utbud av lättillgänglig "fakta", vilket öppnar dörrar för argumentation av typen "I checked. Online".

Allt det här är bara ett omständigt sätt att säga att jag inte hittar det jag vill hitta när jag t.ex. googlar "massagebänk". Lägger jag dock till ett mellanslag så får jag upp en mängd "massage bänkar".

Jag har inget bättre för mig.
Och därmed har jag säkert förstört någons framtida jakt efter "Clown massage", "Skadlig språkförbistring" och "Mega dongs from outer space".

...kan man säga att upplevelsen av Eriksdalsbadet var.
Eller som lillebror sa: "Hit kan man ju gå om man vill få dagen förstörd."

Riktigt så dåligt var det inte och upplevelsen hängde till stor del ihop med höga förväntningar och att jag och bror ramlade rakt in i det så kallade "äventyrsbadet" där det mest spännande var att ducka för flygande nioåringar. Nationalarenan höll dock vad den lovade.
Dessutom var det ju mycket kvar av dagen att förstöra efter denna tillfälliga kallsup.

Syster fortsätter att underhålla.
Hon har en ojämförbar förmåga att skryta upp saker som i verkligheten landar på ett relativt klumpigt sätt. Idag var det ett hysteriskt hypat cafébesök som slutade upp på donken.
Att lyssna på min syster är ibland lite grann som att titta på ett klipp i Americas Funniest Home Videos. Mer specifikt ett sådant klipp där, exempelvis ett barn, åker kälke nerför en lång backe och längre ner i backen ser man en man i övre 20-årsåldern lyckligt ovetande sakta går omkring, kollision är oundviklig. Sedan glider kälken in och sveper undan benen för mannen på ett sätt som trots sin definitiva förutsägbarhet ändå lyckas överraska på ett sådant sätt att det bara inte går att sluta skratta. Min syster spelar rollen som man i övre 20-årsåldern intill perfektion.

Imorgon åker de och lämnar ett komiskt tomrum.
Beige.

Jag har för första gången blivit utsatt för "bus eller godis" -fenomenet. Det är ett hemskt fenomen. Ni som är bekanta med min blogg kan nog räkna ut varför jag tycker det (som en liten hint har det inte att göra med att de små barnen såg ruskiga ut). Ni som inte är bekanta med min blogg kan ju antingen läsa in er lite grann, bara skita i det eller spendera resten av dagen åt att gissa.

Jag borde ha varit cool och förklarat varför de är så otroligt ägda och hur de skulle kunna arbeta sig ur den djupa skit de redan nu sitter i. Det gjorde jag inte. Jag frågade om de ville ha överbliven kebab. Det ville de inte. Hemska barn.

Trots min dömande läggning har jag ofta svårt att värdera saker i bra eller dåligt.
Saker måste vara riktigt dåliga för att jag ska tycka att de är dåliga och saker ska vara rejält bra för att de ska vara bra. I grund och botten är det bra eftersom ett evinnerligt värderande gör en tokig.

Synd bara att det finns så oproportionerligt mycket dåligt.
Tur att det finns Fjodor.

...skriver sunt om tillväxtmani.

Det var länge sedan jag verkligen kände ett sug att gå på bio.
Troligtvis var den senaste gången det hände 1999 när Star Wars och fantommajonnäsen hade premiär. Där och då dog mycket av det sug jag tänker mig att man har som barn.

Trots att jag idag inte alls känner någon större entusiasm inför att betala för att sitta obekvämt i en stor tyst sal läser jag fortfarande bioannonserna. Jag tror att det är ett spår av en svunnen barndom där devisen "film på biograf är tokroligt" etsats in i min ryggmärg. Tillsammans med min tro på en god värld är det en av mina kanske mest naiva vanföreställningar.

Idag när jag slentrianmässigt låter blicken vandra över annonserna känner jag dock ett spår av det omtalade suget. Kanske är det det naiva barnet i mig som genom en överföringsneuros sätter sin tilltro till bildens glada barn eller kanske är det den helt geniala tagline:n som talar till mig. Oavsett orsaken så finns det bara en rimlig konsekvens; jag vill gå på bio. Varför? Därför att Häst är bäst!

Kl 05.04 ringer syster.
Så var den dagen förstörd.

Min syster lider av något som i allmänna ordalag brukar omnämnas som en egocentrisk världsbild.
I praktiken innebär detta att alla andra (än min syster) innehar statistroller i det stora opus som är hennes liv. Som vanlig dödlig är det ofta spännande eftersom man gärna inbillar sig att petitesser som ömsesidig respekt, empati och en vilja att förstå varandra är sådant som hör till mänsklig interaktion. Inte enligt min systers manus.

Kl 05.04 blir jag hursomhelst upplyst om att jag borde haft lite bättre koll på när hennes och brors buss passerade Arlanda så att jag skulle kunna stå väntande på Centralen när de ankommer. Jag kommer med invändningen att jag rimligen inte kunde vara helt uppdaterad på bussens exakta position. Därtill lägger jag det (i mitt tycke) tungt vägande argumentet att vi avtalat att de i god tid skulle höra av sig när de närmade sig Arlanda. Jag tycker inte att min frånvaro inte känns särskilt svårbegriplig.
Detaljer i min systers tycke. Det är bara att pallra sig iväg, hellre förr än nu.

Jaja, planer är till för att ändras tänker jag och drar på mig brallorna.
Fast allvarligt talat så ska det bli kul.

Jag har inte gjort nog mycket reklam för Hej Hej.
Faktum är att det troligen inte går.

På genomsnittsbloggen brukar det läsvärda materialet uppnå ett till två procent (högt räknat). I Jonas lilla krypin uppgår kvoten av riktigt bra material närmare 80-procentstrecket. De resterande ≈ 20 procenten är fortfarande ganska underhållande.

Livet har knappast varit verkligare, Huddinge har sällan varit vackrare och det här kan vara det bästa som någonsin hittat sin väg ut på nätet.

I vanliga fall försöker jag att inte uppmuntra den krystade kommersialismen som omgärdar födelsedagar, men ärligt talat beror det ju bara på att jag inte kommer på något jag önskar mig. Nu har jag dock, för första gången på flera år, kommit på något att önska mig.



En liten zenträdgård med tillhörande bord, stor ruggig skinnfotölj och ett gigantiskt fönster med utsikt över en fjord som går att fundersamt stirra ut över.

Som ett tips kan det vara bra att börja jobba på den där fjorden redan nu.

Jag har en arbetsintervju och babypuder i mitt hår.
Fråga mig inte varför.

Att folk i största allmänhet inte vet vad det är de vill ha var ju ingen stor och kontroversiell nyhet, men att arbetsgivare inte har en aning om vilken utbildning de efterfrågar är ju bara bull crap.

Varför berättar ingen sånt här för mig.