Pining for the fjords

Såg just på ABC nyheterna ett reportage om anhöriga som efter 65 år fått komma till platsen där en sovjetisk ubåt sänktes av en finsk dito (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_242763.svd).
I reportaget berättade en man om hur han tagit med sig jord från sin mors grav för att kasta det i havet på den plats där hans far dött för 65 år sedan, mannen skulle också ta med sig vatten från den här platsen för att hälla det över moderns grav.
Jag tycker att den här mannen på ett mycket vackert sätt illustrerade det väldigt simpla men ack så bortträngda mänskliga behovet av att skapa någon sorts samband där det inte kan tyckas finnas något. Alla skapar vi våra egna samband och den här mannen gjorde det genom att föra samman små små symboliska bitar av sina föräldrar.

Med tidens gång får man mycket perspektiv på saker. Saker som upplevdes som mycket svartvita (utan att prata i termer av bra och dåligt) när man väl var mitt uppe i dem färgas av tiden och saker kastas i ett nytt ljus. I min mening är detta något positivt...

Jag tror också att i takt med att man lär sig att färglägga sin bakgrund också får en bättre förståelse för nuet, vilket gör att man kanske lättare ser nyanser i vardagen.

Sitter än en gång och avnjuter lite lågmäld Peter LeMarc och slås än en gång av hur fruktansvärt medelålders det måste vara!

Efter en hård dags liggande omkring och göra ingenting drabbades jag inte av liggsår utan av hemlängtan och har således bokat tågbiljetter så att jag är hemma i norrland kl 04.44 på fredagmorgon. Ska bli skönt att få komma hem lite

Så har jag till slut fått höra igenom Sondre Lerches Soundtrack till filmen "Dan in Real Life". Överlag ett ganska lågmält och diskret soundtrack som jag kan tänka mig gör sig mycket bra till filmen, Sondre kommer dock inte riktigt till sin rätta här. Norrmannen glimmar dock till ibland, t.ex. som på duetten "Hell No" med Regina Spektor.
Bästa spår: Den energiska stråkorgien "Let My Love Open The Door".

Så har polacken/burträskarn avslutat sin visit med att spela mumindalenlåtar på olika språk hela morgonen.
Ronny fick sig ingen rock och jag orkade inte jaga fram en powerball. Dock snubblade jag över en ganska obscen rå denimskjorta...
Överlag blev det en väldigt bra helg som jag nu ska avsluta med att lära mig att "dela molnen" och måla regnbågen inför den stundande Chi-Gong-ledar utbildningen.

Läste en intressant essä i DN idag på ovanstående ämne
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1194&a=708388

Att något så här simpelt ska få en att tycka att det är lite jobbigt att bo i Sverige...

Jag tror att folk i allmänhet värderar saker och ting i alldeles för stor utsträckning, och då menar jag inte bara på ett "idol-plan" utan också på mer allmänmänsklig nivå. Idolmentaliteten gör att vi värderar och sätter upp orealistiska bilder och krav på kärleken, jobbet, fritiden och livet i allmänhet.
Missförstå mig rätt, jag tycker absolut att människor ska ta sig tid att tänka igenom sin allmänna livssituation och hur denna påverkar vårt mående och vår person. Jag tror dock att människor alltmer utvecklar en prestationsinriktad och kall syn på världen och livet som gör att man kommer längre och längre bort från att kunna leva i någon sorts harmoni.
Ett utmärkt exempel på detta kan man tydligt se i den västerländska romantiseringen av romantik och kärlek som tog ett stadigt tag om det allmänna medvetandet under (surprise) romantiken. När man idag matas med kärlekshistorier a´la Julia Roberts eller dylik, så tror jag att man på ett eller annat sätt utvecklar en dysfunktionell syn på förhållanden. Än en gång, missförstå mig rätt, det är inte så att jag tycker att den idealiserade bild av relationer som filmmakarna målar upp är ful, för det är ju det som är poängen... den är alldeles för vacker för att den någonsin ska kunna infinna sig i den (i folkmun) "grå" vardagen, vilket oundvikligen gör att vi förr eller senare, på ett eller annat sätt tar skada av den vackra tavla som målats i vår hjärnas referensavdelning...

Den häftigaste sjukdomen av alla är på intåg... förkylning!
Känner mig så oerhört ynklig men jag har iallafall sinnesnärvaron att njuta lite av det, i det stadie jag är nu är det nästan lite mysigt att vara sjuk... om det inte var för att jag har kostanalysläxa...

Spelar just nu sönder: Black Cab med Jens Lekman

För övrigt så har bloggen gått ner igen... idag, 1sidvisning

Idag är en historisk dag. Idag har min blogg haft 8 (!) besökare och 35(!) sidvisningar.

Och under tiden som ni lättlurade människor sitter och läser om mitt intressanta (!) liv sitter jag och slösar det på "Neverwinter Nights 2: Mask of the Betrayer" istället för att göra läxorna jag borde göra eller nåt annat uppbyggligt.

...Sondre Lerches Soundtrack till filmen "Dan in real life", jag skiter i stort sett i filmen men jag MÅSTE ha skivan som inte kommer ut i Sverige förrän om typ två veckor. ARRRGGH!


 

För att tillfredställa mina komplicerade självnarscissistiska behov delar jag med mig av denna trevliga länk: http://web.comhem.se/~u70710979/solipsism.html#

Jag har under helgen glidit omkring på Ideelt forum med farbror, faster och far, dykt upp vid lunch och middag, utan att engagera mig i ideelt arbete inom svenska kyrkan, för att sedan springa och gömma mig på ett södertäljecafe i väntan på nästa måltid. En billig och ack så god helg alltså!

För övrigt lämnade kungarna av bekvämlighet en oroande nyhet igår:

Kanske lite överdrivet att säga "alla" men det ligger nåt sympatiskt i att kasta lite bajs (bildligt talat) då och då.
Konsten att kasta bajs  är dock som sagt en balansgång eftersom det lätt slår över till "the dark side" och helt enkelt blir snoppigt.

Idag är halva veckan avklarad, jag har städat internatet, varit ute och stavgått och dessutom gjort middag, så nu kan jag bara ta det lugnt resten av kvällen... med läxa

Mycket riktigt blev det en seg start på veckan...

Jag har just sett att Erlend Loes första bok Tatt av kvinnen (Blåst) har blivit filmatiserad och hade norsk premiär för en månad sedan. Trailern bådade faktiskt gott, blev helt sjukt sugen på att se den

Jag och Elvis Costello sitter och väntar på den nya veckan. Kostdagbok, städa internatet och att allmänt ta tag i mitt liv är exempel på sånt som står på min "att göra" -lista för veckan.
Det blir nog bra...

...så kan man sammanfatta kvällen jag fick med Feist. Hemkommen halv ett är jag en oerhört nöjd ung man.

Jag dök upp utanför Cirkus ungefär en och en halv timme innan insläpp och väntade denna lite dryga tid, men saliga är de saktmodiga då fick jag också troligtvis den absolut bästa platsen i hela Cirkus, vilket gjorde att jag  kom närmast Feist i hela lokalen.
Konserten inleddes av överraskningen Bob Wiseman (googla!) som var ett välkommet avhopp från halvtaskiga förband.
And then there was Leslie Feist...
Just nu har jag svårt att beskriva det på något annat sätt än att spelningen var oerhört bra trots att det var (förståeligt) några för många av de (i min mening) glattiga spåren på den senaste skivan.

Nu ska jag sova gott!

Efter en intensiv visit i norr är jag nu tillbaka i söder. Väldigt mycket både och men nu fokuserar jag på att slå mig in i någon sorts veckorutin igen (samtidigt som jag laddar för Feistkonsert imorgon).

Igårkväll utsattes jag några korta minuter för den horribla filmatiseringen av "Fantomen på Operan". Filmen slog sig direkt in på topplistan av för de mest pretentiösa och platta filmer jag har utsatts för. Jag kom då plötsligt ihåg att min gode vän Sebastian ovetandes hade gått och sett monstrositeten på bio. Jag förstod inte vid den tidpunkten vad han hade gått igenom men jag började igår förstå vidden av det han berättade för mig. Att först betala ca 80 spänn för att sedan sitta stilla och lida i ca 2 timmar är inget för de svaghjärtade! Sebastian I salute you!